Per Svensson var medarbetare på Sydsvenskans kultursida, därför recenseras boken av Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och skribent i Expressen.
Man vill inte att den här boken ska ta slut, för när den gör det då dör Per Svensson.
Han har, så länge jag kan minnas, funnits där i spalterna. En klok, eftertänksam och underfundig röst i Sydsvenskan, Expressen och Dagens Nyheter. När världen känts osäker eller obegriplig har jag sökt mig dit, och tagit skydd i hans trygga prosa.
I boken ”När jag dog” låter han oss vandra med honom den allra sista sträckan. I februari 2024 går Per Svensson till läkaren för att få hjälp med vad han tror är stressmage. Det visar sig vara cancer. En tumör i bukspottskörteln som inte kan opereras.
Hans tid är nu, på ett mycket konkret sätt, utmätt.
Svensson vill dö som han levat: skrivande. Därför påbörjar han en dagbok där han skriver sakligt men naket om tårar, sjukhusbesök, illamående och diarréer – men också om allt han älskar: hundpromenaderna med Milton, läsningen, barnen och framför allt hustrun Ann-Sofi: ”Det är inte att jag själv snart ska försvinna som plågar mig. Det är att jag ska försvinna från henne.”
Per Svensson, född 1956, tillhör som han själv konstaterar modernitetens söndagsbarn. En generation som vuxit upp under rekordåren, i ett Sverige som faktiskt blev bättre och bättre dag för dag. Fungerande välfärd, förstklassig utbildning och allt bättre bostäder har bäddat för välstånd, god hälsa och ett bekvämt liv.
Tilltron till framsteget och den fria individens förmåga var också en grundbult i den liberalism Per Svensson omfamnade. I hans texter återfinns, inte överraskande, en skarp kritik mot de nationalistiska och auktoritära rörelser som hotar det fria samhället, tydligast i boken ”Vasakärven och järnröret” från år 2014.
Men än mer intressant är det modernitetskritiska drag som också funnits där, och som blir tydligt i sjukdomsanteckningarna. Svensson är en liberal som brottas med moderniteten, akut medveten om dess baksidor. Visst är individualism och rättigheter värdefulla, men vill det sig illa kan de slå över i självupptagenhet och egoism.
Cancern är därför, filosoferar Svensson, modernitetens signatursjukdom. Cancercellen är en gränslös individualist som kräver att få expandera, utan hänsyn till vad det gör med kroppen. Det är tumören som narcissist: ”Att ha cancer är som att ha fått Donald Trump som inneboende i kroppen”, konstaterar Svensson.
Detta betyder att moderniteten bär inom sig fröet till sin undergång. Om den accelererar ohämmat gör den våld på sig själv: individualismen slår över i egoism, ekonomisk tillväxt i ekologiska katastrofer och den fria debatten i polariserad pajkastning.
Medan cancern växer i hans kropp, betraktar Svensson en samhällskropp som lider av just dessa symtom. Cancern i bukspottskörteln bromsas en tid med hjälp av cytostatika, men hur ska samhället läkas?
Somliga vill att staten ska ingripa mot modernitetens avarter, men Svenssons skrivande har alltid präglats av en obändig – någon skulle kanske säga naiv – tro på människan.
Visst kommer friheten med vissa risker, men det är bara genom den vi kan växa till ansvarstagande, mogna människor. Målet, sa han en gång till mig när vi diskuterade detta, är att vi ska bli människor som väljer det goda för att det är gott – inte för att vi själva tjänar på det eller pressas därtill av överheten.
Det går att ägna sig åt böcker och bildning i stället för att scrolla på telefonen. Att välja solidaritet framför självupptagenhet. Att odla vänskaper i stället för att satsa allt på karriär och marknadsföring av jaget.
Detta är hans recept mot vår tids krämpor: att mogna människor gör fria val med andra än sig själva för ögonen. Svenssons liberalism är därför, på ett mycket djupgående plan, en humanism.
Det var nog inte avsiktligt, men denna hans sista bok är en berättelse om hur detta ser ut i praktiken. Man kan, som New York Times skribent David Brooks har påpekat, skilja på cv-dygder och begravningstals-dygder. Att Svensson hade många cv-dygder visste alla som läste honom: han var en kunnig, välformulerad och hårt arbetande skribent. För det belönades han med utmärkelser som Stora Journalistpriset och Augustpriset.
Men i den här boken lyser också de andra egenskaperna fram: modet i mötet med sjukdomen, omtänksamheten, förmågan till vänskap, banden till platsen där han bor och kärleken till dem som stod honom närmast.
När tv-soffor och tidningarnas spalter byts mot sjukhusens väntrum framträder en verklig storhet, och den handlar inte om bedrifter och erövringar utan om mognad, resning och en förmåga att älska. Det slutgiltiga tecknet på detta är dagarna på dödsbädden, där familjen samlas för att samtala, lyssna på musik, läsa, skratta och gråta tillsammans.
”När jag dog” har inte ett lyckligt slut, eftersom dess sista sidor berövar oss en levande röst när vi som mest behövde honom. Men när Per Svensson lyfter pennan en sista gång är det för att skriva en mening som narcissisten aldrig skulle kunna ta i sin mun: ”Jag dör som en lycklig man.”
Moderniteten har, trots sina brister, rum för stora själar. Människor som inte använder sin frihet till inkrökt självupptagenhet, utan som förstått att friheten är en stig till kärleken.
Per Svensson var en sådan person. Inte bara en stor skribent, utan en stor människa.