Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Förra året föddes 97 500 barn i Sverige – det lägsta antalet på nästan ett kvartssekel. Som i stora delar av västvärlden råder det en nativitetskris: det föds för få barn. Orsakerna är många och komplexa, och kräver komplexa svar från politiken.
I ett utspel i förra veckan föreslog Kristdemokraterna en mammabonus för att råda bot på problemet: en påse pengar (runt 37 000 kronor) som betalas in till moderns premiepension vid födseln av varje barn. Bonusen skulle finansieras genom att pensionsrätter för studier, en summa som betalas in till pensionen när man tar studiemedel, dras in.
”Det här är ett erkännande av barnafödandets betydelse för vår framtid”, sade Ebba Busch under ett sommartal. Att barnafödandet behöver öka råder det stor enighet om.
Men KD:s utspel är inget annat än ännu en statlig check av det slag som Tidöpartierna levererat den senaste tiden.
KD:s utspel är inget annat än ännu en statlig check av det slag som Tidöpartierna levererat den senaste tiden.
Mammabonusen skulle också vara så liten i förhållande till vad det kostar att ha barn, att den inte skulle fungera som ett incitament överhuvudtaget. Det vore en dålig affär.
Det finns annat för politiken att göra, men det kräver mer kraft än vad KD hittills har visat för frågan.
Den statliga utredningen ”En framtid med barn” har gett ut delrapporter, varav en undersöker ekonomiska faktorer. Enligt rapporten kan ett höjt barnbidrag, skattesänkningar för barnfamiljer och ”babybonusar” ge en kortvarig effekt, men de möter inte grundproblemet: unga har svårt att etablera sig i vuxenlivet.
Att utbilda sig, få ett första arbete och komma in på bostadsmarknaden är fundamentala steg för att möjliggöra familjebildning. Men varje steg tar i dag för lång tid. Unga väntar till 30-årsåldern tills de försöker få barn. Men den biologiska klockan väntar inte. Politikens fokus borde därför vara att angripa roten – att hjälpa unga etablera sig – inte att föra svag familjepolitik.
För att möta dessa hinder krävs en politik som angriper de stora strukturerna – utbildning, arbete och bostad – inte babypopulism.