Publicerad 14.19
I snart 50 år har Jonas Wahlström styrt Skansenakvariet.
Nu ska han lämna över till sin dotter Ana.
Trodde vi.
Ana Wahlström, 45, minns fortfarande första gången hon såg snö. Hon var på väg från barnhemmet i Guatemala, tillsammans med sin nya familj.
När flyget mellanlandade i Oslo var landningsbanan helt vit. Jonas Wahlström – redan på den tiden en svensk institution – frågade om de kunde släppa ut hans dotter, så att hon fick känna på snön.
Den fyraåriga Ana gick ut, tog upp en handfull – och började gråta.
– Jag var så besviken. Fejksnön i Guatemala hade varit fluffig och varm. Det här var bara slask och kallt.
Längst in i källaren på Skansenakvariet står två skrivbord i ett rum.
Det största tillhör Jonas Wahlström, det är han noga med att påpeka.
I flera år har han basunerat ut nyheten i samtliga Sveriges tidningar att han ska gå i pension och lämna över tronen på Skansenakvariet till sin dotter. Idén med det här reportaget var att berätta om det överlämnandet.
Men där gick vi bet.
– Om det är tanken, så kan ni glömma den direkt. Pappa kommer aldrig att gå i pension, inte en chans. Det är bara något han säger till tidningarna.
Hon slår sig ned vid det mindre skrivbordet. Det lilla kontoret är fyllt med mappar, tidningsurklipp och bilder. På en av dem står en Ana i femårsåldern i trädgården och håller svansen på en flera meter lång anakonda.
– Men det är klart att ni kan få vara med här några månader om ni tycker det är spännande.
Nu kan Jonas inte hålla sig längre. Han börjar berätta en historia om lemurer. Med en självklarhet som bara är möjlig efter flera decennier i rampljuset.
Ana vänder sig om mot sin dator.
– Jag har hört alla hans historier hundratals gånger. Den här tar ungefär fyra minuter. Då hinner jag svara på några mejl.
Det var inte vilken familj som helst Ana hade adopterats in i.
Pappan i hennes nya familj – på Götgatan mitt på Södermalm – var chefen för Skansenakvariet Jonas Wahlström och mamman var journalisten Christina Ollén.
Dessutom hade paret adopterat ytterligare ett barn – Anas bror Tito från Colombia.
Bilderna visar en uppväxt som för många nog verkar som en annan värld. Förutom bilden där hon håller en orm, finns en annan där hon har en stor padda på huvudet.
Men som med allt annat blev ett liv fullt med djur vardag.
– Jag kommer ihåg när en tjäder kom in på gården på Götgatan. Alla barnen tyckte det var jättespännande, men jag blev mest irriterad över att vi slutade leka för att kolla på fågeln. Det var ju bara ett djur?
De stora ödlorna ligger och dåsar i sina burar.
Det är dags för deras ”spa”, men det gäller att vara försiktig. Deras bett kan döda.
– Det är därför Axel är med. Han är stark nog att lyfta varanerna om de kommer för nära.
De minsta tjejerna i personalen kan varanerna uppfatta som bytesdjur och har man mens är man verkligen inte välkommen. Varanerna kan få vittring på blodet.
En gång i veckan behöver de tvättas – eller ”spa” som Ana kallar det – och den här morgonen är ”Varanheden” först ut. Beväpnad med en vattenslang och duschborste från NK tar hon sig in i buren med Axel hack i häl.
Vi får vänta på andra sidan glaset.
Från början var det här apburar. Den äldsta delen av akvariet byggdes som Skansens aphus i början av 1900-talet. Det varade fram till 1978 när man – även med den tidens standarder – tyckte att det vara nog.
Aphuset stängdes. En ung Jonas Wahlström fick ta över den nedgångna byggnaden och startade en helrenovering.
Resten får ändå kallas modern stockholmshistoria.
”Varanheden” lägger sig i vattnet och låter strålarna från vattenslangen skölja över huvudet. Skulle man slå upp ”njutning” i en ordbok, så borde det dyka upp en bild på den slöa ödlan som gnuggas av diskborsten.
Något år till har de kvar i sina burar. Sedan blir de för stora och får flytta vidare till en annan djurpark.
Men det är inte upp till Ana, utan bestäms av koordinatorn för ett nätverk av djurparker, där Skansenakvariet är medlem.
– Vår anläggning är perfekt för unga varaner, men sen behöver de mer plats. Nu har vi lärt känna dem och är inte så pigga på att de ska flytta. Vi har en massa nya träningsmoment som jag skulle vilja testa, innan vi måste skicka iväg dem.
Runt Anas hals – bredvid ett ärr efter ett krokodilbett hon fått i ena bröstet – hänger en kaffeböna av guld.
Den är ett minne från hennes familj i Guatemala.
För det fanns ju såklart ett liv innan hon gick på flygplanet till Sverige.
Hennes farmor och farfar var österrikare och flyttade till Guatemala på 20-talet.
Där fick de ensamrätt att sälja ett antal läkemedel och blev en av Latinamerikas rikaste familjer.
Men för generationerna efter gick det inget vidare. Anas farbror dog i en motorcykelolycka och hennes pappa i cancer.
Vem hennes biologiska mamma var – eller är – vet hon inte.
Efter pappans död hamnade Ana på ett barnhem. Hennes farmor hade cancer och kunde inte ta hand om henne. Men hon ville bestämma vem som till slut fick adoptera hennes barnbarn.
Till slut föll valet på Jonas Wahlström och Christina Ollén. Med sig hem fick de Ana, en check på motsvarande 40 000 svenska kronor och kaffebönan i guld.
– Meningen var att jag skulle få det på min 18-årsdag. Men kaffebönan fick jag först när jag fyllde 36. Det var bra, jag är så slarvig så jag hade nog tappat bort den annars.
Hon har fortfarande kontakt med släkten i Guatemala och har pluggat kvällskurser i spanska, men när hon var ny i Sverige ville hon inget annat än att passa in.
– Det var inte så mycket invandrare i Sverige på den tiden. Jag vägrade prata spanska och jag ville inte ens se folk med svart hår. Jag ville bara vara svensk, så jag lyckades glömma spanskan på ett halvår.
Vi ska tillbaka till det stora skrivbordet i källaren på akvariet. För säga vad man vill om Jonas Wahlström, men han vet hur man talar i rubriker och får journalisterna att spetsa öronen.
Det har varit användbart. För det har inte saknats potentiella skandaler på Skansenakvariet.
De flesta kommer nog ihåg den förrymda kungskobran Sir Väs, en mardröm för vilken pr-nisse som helst. Men på något sätt lyckades Jonas Wahlström spinna det till en global marknadsföringskampanj för ett litet akvarium i Europas norra utkant.
– Medier från hela världen ringde och ville göra intervjuer. Vi sålde en helvetes massa gummiormar efter det, säger han och ler.
Eller som där vi står nu, vid kubakrokodilerna Castro och Hillary.
Egentligen borde de vara kända för något helt annat. De tillhörde trots allt Fidel Castro en gång i tiden. Innan de skänktes till en rysk kosmonaut som hade dem i sitt badkar.
Till slut la Jonas vantarna på dem i början på 80-talet efter att ha övertalat Moskvas zoo om att flytta dem till Stockholm.
– Jag tog dem som handbagage på Aeroflot.
Men i stället är de kända för att en av dem bet en gäst i armen under en middag för ett ”herrsällskap”. När gästen skulle hålla tal, klättrade han upp framför terrariet och la armbågen över kanten på glaset. Då såg krokodilen sin chans.
Det gick illa och armen blev tvungen att amputeras.
Det hade kunnat vara dödsstöten för vem som helst. Men Jonas lyckades – som vanligt – slingra sig ur och gå vidare.
Det här med att ha en pappa som talar i rubriker har både för- och nackdelar.
– Jag kan ha pratat med en journalist i en timme om artskydd och bevarande. Saker jag tycker är jätteviktiga och som är en stor del av vår verksamhet. Men så kommer pappa förbi och pratar som han gör i nån minut. Sen handlar hela artikeln om det.
Vi märker själva att det nästan är omöjligt att inte fastna i alla berättelser, anekdoter och rena rövarhistorier som berättas om Skansenakvariet.
Men det är inte därför Ana visar oss krokodilerna. Hon vill berätta om samarbetet de har med Kuba för att bevara den sällsynta arten.
– Det finns i princip inga renrasiga kubakrokodiler kvar. Så 2015 tog vi ägg här och kläckte dem. Sen fraktade vi tio små krokodiler till Kuba. Vi fick lägga dem i dräneringsrör, så att de skulle ligga still på flygplanet.
Sånt här tycker Ana tappas bort när det skrivs alla lustiga historier om akvariet.
– Vi har bestämt att vi ska ge bort två procent av vinsten varje år till bra projekt som har med djur att göra.
Dessutom är Skansenakvariet en viktig del av olika nätverk för att säkra flera arters genetiska mångfald, som till exempel komodovaranerna och kubakrokodilerna.
– Jisses vad vi skickar krokodiler, framför allt till USA. Pappa brukar säga att amerikanerna inte får handla med Kuba, så de kan inte ta kommunistiska krokodiler därifrån. Men socialistiska från Sverige går bra.
Man kan lätt få uppfattningen om man läst så här långt att Skansenakvariet bara består av två personer, men det stämmer såklart inte.
Det märks inte minst när Bosse ska gå i pension efter över 40 år.
Det är fullsatt framför kubakrokodilerna och uppdukat med tårta och kakor. Skämten om att krokodilerna ”ska ta en arm till” duggar tätt bland gästerna.
Personalen i kassan viskar om att det finns en risk att de börjar para sig, upphetsade av allt folk i lokalen.
Men det är nog babianerna uppe på vinden som kommer märka av mest att Bosse försvinner. Dem har han tagit hand om i åratal. Men på pensionsfesten är de inte välkomna – av lättförståeliga skäl.
– De hatar mig, hade jag gått in i deras bur hade de försökt slita mig i stycken, säger Bosse och skrattar till.
De delar våning med akvariets kanske mest kända djur – lemurerna. Även de har fått hundratals rubriker genom åren. Ibland för att de tippat resultatet i riksdagsvalet, andra gånger för att de listiga rackarna lyckats rymma.
– En gång hittade vi en nere på Gröna Lund, den satt i en karusell och åt popcorn, säger Jonas.
Nåväl. Den här kvällen är de i säkert förvar uppe på vinden. Kubakrokodilerna håller sina lustar i schack och alla går hem med lika många armar som de kom hit med.
Bosse står med sitt barnbarn i famnen. Runt omkring honom mumsar alla på sirapssnittar och sockerkaka.
Men helt försvinner han inte. Till babianernas stora förtret.
– Jag kommer fortfarande hoppa in och jobba en dag i veckan. Helt kan jag inte ge upp det här stället.
Boarormen Zhåkan rör sig långsamt mot den härligt varma Ipad:en.
Men Anas dotter, åttaåriga My, flyttar honom vant åt sidan för att se Youtubeklippet ordentligt.
Här bor Ana och hennes familj, högt upp på en klippa i Huddinge, söder om Stockholm.
– Vi bodde i Falun förut. Men jag kunde inte fortsätta pendla efter att vi fick Mysan. Sen hittade vi det här huset och jag kände direkt att ”här vill jag bo”.
Det var inte självklart att Ana skulle börja på Skansenakvariet. Hennes första jobb var som säljare av souvenirer och mjukisdjur till djurparker, men det passade inte helt.
Till slut blev lockelsen att jobba heltid i familjeföretaget för stark och hon började ”längst ned” på akvariets karriärstege.
– Som ”tomte”, den som kan fixa allt. Om strömmen går, om det blir en vattenläcka eller om en gäst ramlar i trappen. Den personen får göra det mesta.
– Men det funkade inte. Pappa kom på en massa specialuppdrag, så jag lämnade kollegor i sticket hela tiden. Det var inte kul, så det slutade med att jag bara jobbade med honom.
Zhåkan har krupit upp och slingrat sig in i Mys hår. Det ser ut som ett stort hårspänne. Han är inte ensam, ormen Zandreas ligger i hennes knä och rör sig sakta mot Ipadens värme.
Nu kanske någon läsare undrar varför en åttaåring sitter med två ormar i knät, men förklaringen är enkel. De ska bli ”klapp- och kramormar”, men först behöver de vänja sig vid att barn rör vid dem. Det är där My kommer in i bilden.
Djurintresset verkar alltså vara säkrat för ytterligare en generation och Skansenakvariet lär leva kvar i många år.
Även om Jonas inte är redo att ge upp det största skrivbordet i källaren ännu.
Förresten – är du inte rädd för att ormarna ska bita Mysan?
– Det tål hon, jag har en tuff tjej. Nej, men ärligt talat så har de fortfarande små tänder. Jag tror inte att Mysan ens skulle känna om de bet henne.
– Dessutom har jag fortfarande ett ärr i läppen från när jag var tolv och pappa ville att jag skulle pussa en krokodil framför Aftonbladets kamera. Klarade jag det, så klarar Mysan ett litet ormbett.
– Det är en del av uppfostran i den här familjen.