Det är en märklig situation som har uppstått mellan Kristdemokraterna och Liberalerna. Det förstnämnda partiet har länge talat om att sjukvården borde vara statlig och inte höra hemma hos regionerna. Det sistnämnda vill att skolan ska förstatligas.
I förra veckan tycks partiledarna Ebba Busch (KD) och Simona Mohamsson (L) ha kommit överens om att stödja varandras krav om statligt huvudmannaskap på de respektive områdena.
Det är en smula märkligt att stora förvaltningsreformer plötsligt reduceras till valfrågor. Men det måste ses i ljuset av missnöjet med att sjukvården och skolan inte alltid fungerar väl. Om man anser att något av dessa områden är illa skött är det rätt naturligt att tänka att ansvaret ska flytta bort från de organ som i dag har ansvaret.
Men någonstans där upphör rimligheten i kraven.
”Kraven om ’förstatligande’ måste tolkas som att själva utförandet ska ske i statlig regi.”
Till att börja med är styrningen av båda dessa jätteområden redan statlig. På skolans område är det Skolverket och Skolinspektionen och några andra myndigheter som sätter ramarna. Inom vården är det Socialstyrelsen, IVO och en mängd andra organ som beslutar om vilken vård som ska ges och vilka mediciner som ska subventioneras. Det lagliga utrymmet för kommuner och regioner att avstå eller avvika från sitt uppdrag är begränsat.
Inslagen av statlig finansiering är också betydande med en rad specialdestinerade statsbidrag och utjämning av skattekraft mellan kommuner och regioner.
Följaktligen måste kraven om ”förstatligande” tolkas som att själva utförandet ska ske i statlig regi. Och då kan man tänka sig att det nya statliga ”sjukvårdsverket” ska besluta vilka sjukhus som ska finnas, och vilka specialiteter som ska ligga var. Staten ska bestämma vilka vårdcentraler som ska finnas i varje stadsdel. Och ”skoldriftsmyndigheten” ska bestämma hur många skolor och förskolor varje stad ska ha.
Dessa frågor kan framstå som raljanta, men ska ändå tas på allvar. Om kommunerna inte ska sköta skolan, och regionerna inte ska sköta vården, då måste väl även detaljerna bestämmas på en statlig nivå?
Skolpolitiken har sin särskilda dynamik. Den socialdemokratiske skolministern Göran Perssons kommunaliseringsreform i slutet av 1980-talet har fått klä skott för allehanda försämringar av skolan.
Men det är värt att påminna om att skolan inte var helt statlig innan denna förändring. Det handlade om att lärarnas anställningar var statligt reglerade. Men själva skolorna var kommunala, och lärarna var kommunalt avlönade.
Det finns alltså ingen tidigare statlighet som man kan återgå till, vilket det gärna låter som i debatten.
”Den stora frågan är varför dessa två partier hamnar på den linje de gör.”
Rent politiskt är det legitimt av Liberalerna och Kristdemokraterna att driva ett förstatligande av skolan och sjukvården. Det behövs fler visioner i politiken, inte färre. Men när man driver på för stora samhällsförändringar måste man också kunna ge ett svar på frågan: ”Hur?”
Den stora frågan är varför dessa två partier hamnar på den linje de gör. Den råkar sammanfalla med det tydligt socialdemokratiska narrativet ”ta tillbaka kontrollen”. Alltså övertygelsen att centralistisk styrning och utförande i statlig regi är den bästa garanten för effektivitet och likvärdighet.
Vad hände med den inriktning som borgerliga partier har haft i 35 år, den som började med de omfattande valfrihetsreformer som drevs igenom under regeringen Bildt, och som byggdes vidare under alliansregeringen?
Det handlar om att privata utförare måste få en större del i välfärdsleveransen. Innovation och effektivitet ska uppstå där den åstadkoms bäst, nämligen av entreprenörer. De utförare som inte håller måttet får lägga ned, och de som levererar god kvalitet kan växa.
Medborgarna får större makt över de mest avgörande välfärdstjänsterna, och den offentliga sektorns roll begränsas allt mer till att upprätthålla ett juridiskt och finansiellt system som ska säkerställa likvärdighet och etableringskontroll, alltså kvalitet.
Det var folkpartiledaren Bengt Westerberg som under sin tid som socialminister drev igenom valfrihet i primärvården. Samma parti var pionjärer i friskolefrågan.
Drygt tio senare var det en annan socialminister, KD-ledaren Göran Hägglund, som införde fri etablering i primärvården, med lagen om valfrihetssystem.
Nu tycks dessa partier ha svängt 180 grader med sin vurm för storskaliga statliga lösningar. Både Liberalerna och Kristdemokraterna borde begrunda sitt vägval.