I Ekots partiledarintervju berättade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar att hon inte har koll på vad hennes riksdagsledamöter gör, att partiet har dålig koll på vilka som företräder partiet lokalt och att de inte gör efterforskningar när externa organisationer engagerar partiföreträdare i kampanjer. Men, lugnade hon lyssnarna, ”arbetet pågår” med att det är ”rätt personer på listorna”.
Det lät på Dadgostar som att det var några enstaka olycksfall i en ”stor organisation” under kort tid och att det snart skulle vara färdigstädat av partisekreteraren. Därför kan det vara värdefullt att påminna om hur trögt det går med städningen.
2023 uteslöts en lokalpolitiker i Ronneby efter att ha bokat en förintelseförnekare till kommunens lokaler. Senare under året uteslöts politikern Björn Alling efter att han kritiserat Dadgostar för hennes fördömande av massakern den sjunde oktober.
Året därpå uteslöts Landskronapolitikern Ali Hadrous efter att det i medier framkommit att han spridit antisemitiska konspirationsteorier och hyllat terrorister. Vice ordföranden i V Malmöavdelning, Orwa Kadoura, visade sig samma år ha delat antisemitiska inlägg och hyllat Hamas. Malmöföreningen uttryckte stöd för Kadoura och kritiserade partiledningen. Senare under året uteslöts den lokala ordföranden i göteborgska Angered efter uppgifter om att han prisat och arrangerat möten med en annan terroristgrupp, PFLP.
För ett år sedan framkom att riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas hade delat ett antisemitiskt inlägg. Hon uppmanades att lämna av partiledningen men fick stöd av bland andra riksdagskollegan Daniel Riazat. Båda uteslöts till slut, vilket internt inte var särskilt populärt.
Efter skandalerna 2023 till 2025 kan man tänka sig att ett parti som aspirerar på att sitta i en framtida regering skulle ha gjort ett rejält omtag kring vad som är påbjudet och inte. Uppenbarligen hände inte mycket.
2026 framkom i juni att 25 V-kandidater öppet visat stöd för Hamas och andra terrorstämplade grupper, spridit antisemitism och förintelseförnekelse samt hyllat diktaturer. Expressen, som gjorde granskningen, hade en betydligt längre lista omfattande hundra namn. De hade inte gått fullt lika långt som de 25 som efter publiceringen uteslöts ur partiet.
Det avgörande är inte bara vad granskningarna har visat, utan också hur uppgifterna har kommit fram. Ingen av dem har byggt på internt material eller sådant som krävt interna tips från V: allt har varit öppet material som varit åtkomligt i V-politikers öppna kanaler i sociala medier. Det har således inte varit något partiföreträdarna aktivt försökt dölja. Dessutom har samtliga uppgifter kommit utifrån: det är inte V som själva identifierat olämpliga företrädare som uteslutits, utan andra har behövt göra V jobb åt dem.
Mot bakgrund av det förvånade det knappast någon när det visade sig att ett par riksdagsledamöter (däribland gruppledaren i riksdagen, Samuel Gonzales Westling) skrivit ömma brev till dömda terrorister helt utan att nämna skälet till att de sitter i fängelse. Gruppledaren hade bland annat skrivit ett öppet brev till PFLP-medlemmen Ibrahim Abu Moch, som var dömd för att ha kidnappat och mördat en nittonåring. Det blev ”fel i faktagranskningen”, uppger partisekreteraren. Kampanjen drogs igång av en extern organisation som gett ledamöterna namn på fångar.
Efter den senaste omgången V-skandaler gick S-ledaren Magdalena Andersson inte längre än att hon kritiserade V för att ”inte ha koll” och att partiet har en ”rejäl resa att göra” för att kunna platsa i en regering. När denna resa ska påbörjas är lite oklart och frågan är om V hinner nå sin destination till valdagen.
Bortanför de rent politiska svårigheterna med att sno ihop en rödgrön regering (V och C är inte eniga om något annat än att de är motståndare till SD) har Vänsterpartiets partiledning tydligt visat att de problem som finns inom partiet inte är enskilda regelöverträdelser – det är normala företeelser inom partiet.
Partiledningen har inte själv kunnat fånga upp dessa skandaler av det enkla skälet att de inte har uppfattats som problem internt. Under decennier har man odlat en osund besatthet av allt som rör Israel och Palestina. Det har blivit den för partiet, internt såväl som externt, definierande frågan. Ingen annan utrikespolitisk fråga kommer i närheten av den och dess starka interna identitetsskapande funktion gör partiet på egen hand inte förstår när man trampar snett.
Så länge partiledningen inte inser vilken politisk återvändsgränd det här innebär kommer avslöjandena bara att fortsätta. Då spelar det mindre roll hur många gånger Dadgostar försäkrar att ”arbetet pågår”.