Mindre än två veckor innan EM kom beskedet att sprintern Julia Henriksson missar mästerskapet på grund av skada.
Därmed gick en dröm i kras.
Henriksson och Maja Åskag är bästa vänner och båda har varit med i friidrottscirkusen i flera år.
I Birmingham var tanken att de tillsammans skulle slå igenom på allvar.
– Jag vet att hon verkligen hade velat vara här. Det här är något som vi har pratat om i flera år, och vi har drömt om att det är i år, på det här mästerskapet, som vi ska slå igenom på riktigt, säger Åskag.
Det både hörs och tydligt på Åskag att det är jobbigt att Henriksson inte kommer att vara med. I kvällssolen i Birmingham förändras både ansiktsuttryck och tonläge när Henriksson kommer på tal.
– Det är förkrossande. Det är min bästa vän och hon är en så stor trygghet. Vi har alltid haft varandra, vi har åkt på mästerskap ihop och man har alltid haft varandra. Så det känns konstigt att jag inte får dela det här med henne. Det känns sorgligt, men jag känner att jag får gå ut och ge lite extra för hennes skull.
Hur stöttar ni varandra när sådana här typer av saker händer?
– Jag förstår exakt hur hon mår, hur hon känner och hennes frustration. Det känns så orättvist och om någon förtjänar lycka så är det Julia. Men jag vet också att hon har pannben och styrka av stål. Jag tvekar inte en sekund på att hon kommer använda det här som bränsle, även fast det suger nu.
Hur stöttar hon dig den här veckan?
– Vi hörs varje dag. Vi pratar och vi skriver, men det känns som sagt väldigt konstigt att hon inte är här. Det känns som att jag saknar någon.
”Har levlat upp”
Åskag kvalar i tresteg under måndagskvällen. Men det är i längdhoppet – som hon kvalar i på lördag – som hon är starkast i. Hennes personliga rekord på 6,89 meter är femte bäst i Europa i år och i tresteg är hennes 14,24 tolfte bäst.
– Det känns kul och självförtroendet och självkänslan är bra. Man går in med självförtroende i trestegskvalet, så det ska bli svinkul.
Det är ju längd som är din främsta styrka, i alla fall sett till resultaten i år ...
– Sjukt.
... varför är det så sjukt?
– Folk har alltid sagt att man är en trestegshoppare som kör längd och i år har man levlat upp i längden. Alltså, vad hände liksom? Jättekul!
”Inte omöjligt”
Känner du dig som en medaljkandidat?
– Det känns som en möjlighet i år. I tresteget är det väldigt öppet och vem som helst som går till final kan slåss om medaljer. Tar jag mig till final så kan allt hända.
Hon fortsätter:
– I längden är det också så himla jämnt. Det är en centimeter hit och en centimeter dit, och där måste man verkligen visa framfötterna. Det blir en kamp och det är inte omöjligt att ta en medalj, men jobbet ska göras.