NEW YORK. Hatet mot selfiejägarna i Dumbo, Brooklyn, hör samman med en djupare vantrivsel i den digitala kulturen.
Om man vill störa sig på selfiejägarnas utbredning i stadsbilden rekommenderas ett besök i Brooklynområdet Dumbo – ett stycke av New York ockuperat av turisthorder med dragna mobilkameror.
Det är lätt att förstå varför man valt just Washington Street i Dumbo som scen för sin verksamhet. Mellan två massiva lagerbyggnader i rött tegel framtornar Manhattan Bridge i all sin prakt. När man poserar på den slitna kullerstenen med pylonen i bakgrunden känner man sig som en del av stadens rustika själ.
När jag cyklade förbi Washington Street i tisdags eftermiddag fann jag de typiska amatörfotograferna där. Runt selfieproduktion står en form av disträ nervositet – ett slags andlig frånvaro som kommer sig av att den fysiska miljö man uppsökt främst är rekvisita i en pjäs som delvis äger rum någon annanstans.
Det är det vakuumet som utmärker kultplatser för selfies – staden blir en spegelsal där människor är på samma gång närvarande och frånvarande. Bruket av staden för digital bekräftelse har reella konsekvenser. Dumbo är numera så nedlusat av mattruckar att surret från generatorer hörs överallt och den kvardröjande stanken av margarinimpregnerad stekhäll förpestar uteserveringarna.
Klagomål om sopor har ökat med 136 procent sedan 2019 i den del av Brooklyn som innefattar Dumbo och då ska man veta att Brooklynbor i allmänhet har mycket hög tolerans för skit – men det är skillnad på skit från människor som bor här och skit från människor som spekulerar i arkitekturen för likes på Instagram. Selfiesopor stinker på ett annat sätt.
Hatet mot självbespeglingen på Washington Street hör samman med en djupare vantrivsel i den digitala kulturen. ”Vad gör de coola kidsen i New York den här sommaren”, frågar sig Washington Post i en rubrik. ”Nobbar sina telefoner”, lyder svaret.
Det sommarjobbas på startupen i Brooklyn Navy Yard, The Light Phone, som tillverkar primitiva mobiltelefoner som inte går att koppla upp mot internet och bjuds in till hemmafester i lägenheter där telefoner beslagtas och förvaras på övervåningen. Tidigare i somras arrangerades en veckolång stadsfestival, The Summer of Ludd i East Village, där besökare fick lära sig sådant som att dejta offline och demonstrera mot datacenter.
Själv ska jag flytta härifrån nu. Den dagliga ritual jag kommer sakna allra mest är utstuderat analog. Varje morgon vid halvsjusnåret sätts det dagliga schemat för tennisbanorna upp i ett glasskåp i Fort Greene Park – vill man spela måste man köa fysiskt i gryningen och skriva upp sig med en bläckpenna på linjerat papper under fysisk övervakning av en volontär från Fort Greene Tennis Association.
Så skapar man ett samhälle, så skapar man en stad för dem som bor i den, en analog patriotism som får Dumbo att kännas som en digital koloni uppfunnen av Silicon Valley.
Läs fler texter at Björn af Kleen här.