Jag är trött på att bära på vetskapen om hur ”Bostad först” fungerar i Malmö. Det jag främst syftar på är alla socialtjänstens bostäder avsedda för missbrukare. Det vill säga alla narkomaner bosatta i staden.
Det finns flera boenden inom kategorin till exempel Sigtuna, Lillhem, Vallhem, barackerna vid Mobilia, vid Kronprinsen, Lindängen med flera.
Vad händer när socialtjänsten buntar ihop ett gäng missbrukare på ett och samma ställe? Där allt är okej och ingen drog är tabu? Jag har sett hur en person gick från att ta värktabletter till att röka heroin dagligen på bara några veckor på ett sådant boende. Alltså har socialtjänsten stjälpt snarare än hjälpt min vän. '
Jag har även talat med andra som vännen bor med och hört att de gjort samma resa. Dessa individer knarkar det som för närvarande är tillgängligt och billigast på boendet. Alltså det någon ”kran” bosatt på boendet har inne just nu.
För på dessa boenden är det helt okej att knarka öppet på sina rum. Personal finns i form av väktare och stödpersoner finns dygnet runt. Personal som kan ses som barnvakter snarare än motivationskällor till förändring.
För att vara konkret så oavsett vad missbrukaren anser är rätt för hen så är det acceptabelt. Inga krav ställs för att bo där. Droger säljs öppet, missbrukarna stjäl och har stöldgods på rummen. Allt finansierat av skattebetalarna.
Istället behövs krav på förändring för det kallas ”Bostad först”, alltså att bostad ges mot en motprestation av den som bor där. Den motprestationen kan vara i form av behandling, praktikplats eller annat som ska utföras dagligen alla vardagar minst sex timmar.
Alla vi andra medborgare måste göra något vettigt på dagarna för att kunna bo och försörja oss. Inte kan jag strunta i allt och bara vara borta i huvudet hela dagarna av någon substans och när den inte ger tillräcklig effekt gå på ännu tyngre droger tills jag når botten.
Jag skulle inte vilja bo på det stället och se alla andra som är lika sjuka eller sjukare dygnet runt utan någon framtidstro. Våga ställ krav när ”Bostad först” är ordnat.
Saritha Turunen