Vad ska man göra om man ser en varg?
Jag är i tonåren när jag skriver frågan i sökfältet på Google.
”Spring inte. Gör dig stor. Och väsnas.”
Tio år senare minns jag känslorna som vargen drog med sig. Skräcken, ryktena och hysterin i den lokala Facebookgruppen.
Varför?
”Har det hänt igen?”
Rakapparaten brummar. Förvandlar ulliga stora kroppar till smala svagt rosa.
Ute på Linds Gård i södra Närke väntar 400 får på att få klippas. Fjorton färre än vad det hade varit om vi kom hit för en månad sedan.
Bara i år har fårklipparens kunder förlorat runt hundra djur i vargattacker. Så högt dödstal har det aldrig tidigare varit, berättar han.
På gården bor Karl Dufwa med familj.
Tidigare har han varit rädd att uttrycka sina åsikter om vargar. Han har velat skydda sina barn från eventuell kritik från ”vargkramare”. Efter attacken i maj fick han nog.
Nu är han på väg att visa platsen där allt hände.
En stund senare stannar han till och pekar.
– Jag var ungefär på det här avståndet när jag såg en tacka som var röd och blodig, minns han.
Framför honom syns grönskande fält, skog och en å som glittrar i solljuset.
Men bilden han målar är en annan.
Blod. Avslitna kroppsdelar. Och djur som var paralyserade, som fastfrusna.
– Jag tänkte ”fan har det hänt igen?”, minns han.
I maj 2026 är det fjärde gången familjen Dufwa drabbas av en vargattack. Numera är rädslan för fårens säkerhet ständigt närvarande.
– Det är en skräck varje morgon, konstaterar han.
En dryg månad senare parkerar Sammy Segerström, 54, intill Vattgruvsmossens naturreservat. På parkeringen möter han ett par tonåringar som spenderat natten i tält.
De berättar att de hört ylande runt 23-tiden.
Två gånger har han sett dem med egna ögon. Vargarna. Men otaliga gånger har han sett spår från deras närvaro.
Intresset uppkom av en slump, men har idag utvecklats till något mer. Nu arrangerar han guidade vandringar med fokus på vargar flera gånger i månaden.
Därtill är arten hans stora hjärtefråga.
– Ibland har jag nästan funderat på att bli politiker, bara för att driva vargfrågan, säger han.
En osäkerhet
För vargarna ska bli färre. I vintras beräknades det finnas ungefär 400 vargar i Sverige men sedan förra året är referensvärdet för arten 170. Det innebär att målsättningen är att stammen ska minska med ungefär 230 djur. Regeringens delmål för 2026 är att siffran ska sjunka till 270 individer.
Samtidigt är det svårt, om inte omöjligt, att veta vilken storlek på stammen som är att föredra.
Vargforskaren Håkan Sand beskriver det som komplext. Han är en av Sveriges främsta på området och har bland annat varit med i det nordiska forskningsprojektet Skandulv sedan det startade vid millennieskiftet.
– Det finns ingen strikt vetenskaplig bedömning som man kan använda. Det bygger på ganska mjuka formuleringar och antaganden, förklarar han.
Den svenska rovdjurspolitiken har tidigare fått kritik av EU-kommissionen, som ansett att Sveriges politik är för stram. Redan under 2025, när referensvärdet i Sverige var satt till 300 vargar, haglade kritiken. Trots det valde regeringen alltså att sänka antalet ytterligare.
När, eller om, populationen når ner till 170 individer eller lägre ser Håkan Sand stora risker – inte minst rättsligt.
– Det kan ju bli så att man får problem med att EU-kommissionen drar Sverige inför rätta i domstol, säger han.
Att vargen är ett djur som väcker känslor ser Håkan Sand flera skäl till. Rapporter om att hundar sätts i riskfyllda situationer är en av dem.
– Det finns en förhöjd risk att en hund attackeras av en varg om du jagar inom ett vargrevir. Många jägare upplever nog det som ganska otryggt, konstaterar han.
Sammy Segerström vandrar längs skogsstigen. Pekar på en grön stubbe där vargar brukar kissa, visar en grillplats där han tidigare hittat mängder av vargbajs.
– Många tror att vargen är farlig. Det är helt fel.
Det är eftermiddag. Lätta vindpustar bryter genom trädkronorna.
Runt tvåhundra gånger har han besökt naturreservatet. Minnena och anekdoterna från rundorna är otaliga. Antalet fotografier föreställande vargspillning och tassavtryck likaså.
Det har gått nästan åtta år sedan han senast såg en varg. Men tanken på att få uppleva det igen gör det spännande att besöka skogen.
– Det var en upplevelse för livet, minns han.
”Tycker inte att det stämmer”
Även inom politiken delar sig åsikterna om djuret.
Sverigedemokraternas politik är tydlig: en så liten vargpopulation som möjligt, utan att arten riskerar utrotning. De vill också att fler tillstånd för skyddsjakt ska ges i områden där vargen vållar problem.
Argument om att vargar spelar viktiga roller i ekosystem är inget som verkar bita på SD:s riksdagskandidat, Peter Eriksson.
– Människan är ju den som står högst upp i ekosystemet, säger han och konstaterar:
– Så jag tycker inte att det stämmer egentligen.
Så ni är inte rädda för att behöva stå för eventuella konsekvenser av en minskad stam?
– Jag bekymrar mig inte för det.
Han verkar snarare förlita sig på övertygelsen om att Sverige har god kontroll över vargstammen, dess genetik och utveckling.
Frågan om vargens roll i ekosystemet är svår, enligt forskaren Håkan Sand. Att jägare skulle kunna fylla vargens plats är han tveksam till.
– Det finns flera skillnader mellan vår jakt och vargens predation. Bland annat så lämnas en större andel biomassa kvar i skogen under hela året när vargar dödar stora bytesdjur, vilket sen kommer andra mindre djur till godo.
– Samtidigt är det osäkert hur stor roll det spelar, då vi idag ser att stora delar av Sverige saknar varg, tillägger han.
”Inga hotade arter”
På andra sidan blockgränsen vill Miljöpartiet förbjuda all licensjakt och begränsa skyddsjakten. Deras målsättning är att skapa en stabil vargstam.
– Vi vill ha en gynnsam bevarandestatus så att arterna vi delar Sverige med, som bor och lever här, också ska få finnas för framtiden, säger Rebecka Le Moine (MP).
Hon redogör för partiets restriktiva hållning till jakt och refererar till SLU:s lista över hotade arter.
– Vi ser inte att licensjakt kan äga rum i nuläget när vargen är starkt hotad.
Om en varg haft ett ”eskalerande beteende” vid upprepade tillfällen ser MP skyddsjakt som ett möjligt alternativ. Men i övrigt förespråkar de förebyggande åtgärder, som förhindrar anfall.
Rovdjursavvisande stängsel är ett sådant exempel.
Fårbonden Karl Dufwa har redan den typen av stängsel runt majoriteten av sina hagar. Trots det känner han uppgivenhet i situationen.
Han har sett hur desperata bönder på andra orter valt att skjuta varg utan tillstånd. Något de inte gjort i hans grannskap. Hans tes är att det bidragit till att vargstammen i närområdet blivit större, vilket även det är hans egna upplevelse.
Lösa brott med samtal
Även Håkan Sand och Sammy Segerström lyfter den illegala jakten. Trots olika ståndpunkter och relation till vargen, verkar alla överens om att olaglig jakt är mycket negativt.
Det tycker även miljöpartiets Rebecka Le Moine, som tror att samtal är lösningen på problemet.
Det förekommer ju redan mycket illegala skjutningar av varg. Hur ser ni på det? Är det verkligen bättre än att tillåta licensjakt?
– Att det förekommer ganska utbredd illegal jakt, det är en stor sorg tycker jag. För det är väldigt grova brott. Och där tror jag att vi måste ha dialoger. Vi måste jobba på de förebyggande åtgärderna. Vi får inte hamna i de här situationerna där människor känner sån desperation.
På Linds gård har vi återvänt till ladan där fler får blivit smala och släta
Efter attacken i maj saknades ett får. Det tog en vecka innan familjen hittade henne. Då med hängande öron, en stor skinnflik på benet och ull täckt av smuts.
Karl Dufwa går in i den röda ladan. Någon minut senare kommer han bärandes på en tacka. På avstånd ser hon ut som resten av flocken, men en ärrbildning på höger vittnar om hennes förflutna.
– Hon överlevde mot alla odds. Vi kallar henne Rambo.
Rambo är gårdens ensamma överlevare. Den enda levande som fått vargtänder borrade genom huden.
Gården ägnar sig åt köttproduktion, döda får är således en del av vardagen. Men sättet vargen skövlar byten, där många blir liggandes svårt skadade, tycker Karl Dufwa är hemskt.
– Det är klart man får en klump i halsen.
Ger röst åt djuren
Sammy Segerström lider med fårägare, men också med vargen som, enligt honom, får mycket oförtjänt kritik och hat.
– Vildsvin dödar långt fler jakthundar än vad vargar gör, men det hör man aldrig någonting om.
– Nu kanske jag blir lite mer filosofisk, men jag tänker att vi alla är ju här, både djur och människor. Då borde vi väl också kunna leva tillsammans?
Två timmar senare når vi en höjd som vetter mot en blank sjö. Vintertid – när sjön blivit snötäckt is har tassavtryck dekorerat den frusna hinnan, berättar Sammy Segerström.
Nu sitter en familj vid grillplatsen. Vi slår oss ned.
Plötsligt, som på given signal, börjar familjen berätta att de sett rovdjur i området.
Mamman har sett lo. Grannen har sett en varg.
De vet inte att mannen tvärs över eldstaden är vargguide.
– Träder man fram så kanske man får massa hat och folk efter sig. Men det kanske är värt det för vargens skull? Den kan ju inte prata för sig själv, säger han och konstaterar:
– I dag är jag vargens röst.