Friidrotts-EM i Rom 2024 är ett par dagar gammalt när Grete Ahlberg kliver in i släggringen. Två år tidigare har hon fått sitt stora genombrott när hon på VM i Eugene överraskade alla genom att kasta över 70 meter och ta sig till en skrällartad final.
I Rom går det inte alls på samma sätt för Ahlberg.
Hennes bästa kvalkast mäter 65.47 och den då 26-åriga Ahlberg slutar på 13:e plats i sin kvalgrupp – långt ifrån en finalplats.
Efteråt brister det totalt för henne. I tårar berättar hon för SVT att hon känner total hopplöshet och är helt öppen med att hon mått dåligt i över ett års tid.
Men botten, den når Ahlberg först efter mästerskapet.
Stödet till Grete Ahlberg efter SVT-intervjun
Den känslosamma intervjun fick stor spridning och ledde till att allt från kända skådespelare till Anja Pärson och helt vanliga svenskar hört av sig till Ahlberg.
För att uttrycka stöd, för att tacka för hennes öppenhjärtiga ord – men också för att fråga hur hon mår i dag.
– Jag kan inte ens äta en lunch på stan utan att få frågor om det, säger hon.
Det har gått två år sedan tårarna i Rom och Ahlberg har, undantaget en liten uppdatering i samband med Finnkampen förra året, varit tyst om allt.
Men nu vill hon berätta.
28-åringen väger orden på guldvåg. Tiden som följer efter EM i Rom är den tuffaste i hennes liv.
– När jag kom hem så visste jag att jag ville ha en förändring… men jag blev inte uppskattad för den öppenhet jag hade visat. Tvärtom blev jag kritiserad för att jag berättat hur jag kände.
På frågan av vem tystnar Ahlberg. Det är en fråga hon inte vill svara på. Hon är noga med att inte peka ut någon enskild individ och vill inte att fokuset ska hamna på andra människor.
Men hon är öppen med vad hon fick sagt till sig.
– Jag fick höra att jag mådde för psykiskt dåligt för att ha ett träningsprogram, säger hon.
Hur kände du då?
– Jag blev ganska chockad och helt förkrossad över att jag bara försökte visa att jag var missnöjd – och blev kritiserad för det.
”Kände att jag inte passade in i den här världen”
Där och då känner Ahlberg att hon måste fatta ett beslut kring sin framtid. Antingen svälja det hon fått höra om sig själv och fortsätta, eller bryta helt med sitt team och börja om.
– Känslan var att jag antingen skulle må skit resten av karriären eller att min karriär skulle vara över. Det var så jag kände.
Trots det valde hon, bara en vecka efter EM, att ta det beslutet som hon kände var bäst för sig själv. Ett beslut som ledde till att hon stod helt utan tränare och en klar väg framåt i karriären.
– Jag kände att jag inte passade in i den här världen, tvärtom var jag till och med ett hot. Jag gjorde folk arga över hur jag var.
När beslutet var taget tog Ahlberg en åtta veckor lång paus från sporten. Hon beskriver det själv som att hon ”försvann”.
– Min kropp var helt förstörd. Den var helt övertränad. En läkare jag haft kontakt hade flaggat för det här långt tidigare, han såg att jag inte hade kontroll över den.
Vilan gör Ahlberg gott. Ett par veckor in på den mår hon bättre och börjar fundera kring nästa steg i karriären. För så långt hinner hon tänka, att trots att vägen tillbaka till sporten såg nästintill omöjlig ut, så ville hon inte lägga av.
Ahlberg känner en ökande grad av vilja att fortsätta och göra satsningen på sitt sätt och inte genom att följa en mall.
– Jag ville leda det här själv. Jag ville ha kontroll över min kropp och min karriär. Jag är van vid att man följer order och det finns ingen anpassning. Någon annan ska bestämma och så får man köpa det. Det blev jag så jävla trött på, så i magen kändes det rätt att testa själv.
Den stora frågan var bara ”hur?”
Svaret hittade hon i sin bekantskapskrets.
Under flera år har den tidigaste OS-diskuskastaren Benn Harradine varit en nära vän till Ahlberg och fungerat som en mentor och ett bollplank åt henne. Hon hörde av sig till honom och frågade om han kunde hjälpa henne.
Harradine ställer upp, men har ett motkrav. Ahlberg får i uppdrag att berätta om sitt syfte med träningen är. Hon berättar att hon tror att hon kan kasta 73 meter – och får svaret att det är ett mål, inte ett syfte.
I och med det förändras Ahlbergs värld.
– Jag fick några dagar på mig att tänka och jag skrev något i stil med att jag ville använda all kraft jag byggt upp under mitt liv och skicka i väg släggan så långt jag kunde. Sen skulle det inte spela någon roll hur långt den flög, utan att jag skulle få känna hela min resa när jag står i ringen. Jag vill känna min kropp och känna att varje muskelfiber kan göra något stort. Känna passionen för sporten som jag kände som barn. Det andra kanske skulle kalla för kul.
Grete Ahlbergs väg tillbaka efter tuffa tiden
Det var egentligen bara tänkt som en nödlösning, men det blev starten på deras nu snart två år långa samarbete.
Träningen, den såg annorlunda ut. Ahlberg beskriver det som en helt annan värld än den hon var van vid. Från att ha ”terroriserat sin egen kropp” till att hitta balans, träna atletiskt och på sina villkor.
Fjolåret blev ett inlärningsår på många sätt, i år är hon tillbaka på sin högsta nivå någonsin.
I slutet av maj, på en tävling i Uppsala, flög släggan över 70 meter igen – 70.61 för att vara exakt – för första gången sedan genombrottet på VM i Eugene för fyra år sedan.
Prestationerna under sommaren har lett till att Ahlberg är tillbaka i en svensk mästerskapstrupp på nytt.
– Men som en helt ny person, invändigt och ut, säger hon.
Hon säger att hon tittat på vad hon kallar för den ”systemstyrda bubblan” hon lämnat och saknar ingenting utav det.
– Jag gottgjorde alla andras behov och mådde skit, men nu mår jag bra. Jag har en högre lägstanivå, men min motor är större. Det är ren jävla passion just nu, säger Ahlberg.
– Jag hamnade i en situation som hade fått vem som helst att lägga av, men just nu spyr jag på tanken att sluta. Jag tror inte på någon gud, men det känns så sagolikt att det blev precis så här. Där jag är nu, där vill jag vara för alltid.
En plan framåt, en tanke på vad som nu väntar efter karriären, den finns inte.
– Att slå mig ner, skaffa familj och såna saker. Skit i det. Jag ska göra det här tills kroppen inte orkar mer.