Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ingenting gör mig mer skeptisk än när filmer hyllas för att vara den första sudanesiska, ivorianska eller irakiska filmen i Cannes. Denna typ av formulering bidrar för det första till att fördunkla mekanismerna bakom festivalernas i övrigt snäva geografiska urval och smala smak och för det andra till att osynliggöra hur filmerna från avkoloniserade länder ofta finansieras med europeiska eller amerikanska pengar. Filmer vars tillblivelse är avhängiga att regissörerna har en internationell förankring genom filmskolor, festivaler eller dubbla medborgarskap.
Men trots detta har jag ändå sett fram emot att se nigeriansk-brittiska Akinola Davies Jr:s Baftabelönade debutfilm ”My father’s shadow”, som sedan premiären i Cannes 2024 jämförts med Charlotte Wells hyllade ”Aftersun” och omtalats för att vara just den första nigerianska filmen att tävla på festivalen.