Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
Det är lätt för en Stockholmsbo att sitta vid tangentbordet och skoja om den svenska spermiebristen. Ja, alltså att bristen på inhemska spermadonatorer har lett till att Region Stockholm nu tvingas köpa spermier från Danmark.
”Begreppet ’Öresundsintegration’ får därmed en helt ny innebörd”, skriver Kristofer Ahlström i DN, utan att veta hur den verkliga Öresundsintegrationen ser ut här nere i Skåne.
Några gånger i veckan går jag från tidningsredaktionen vid Triangeln till en kaffebar en gågata bort, för att köpa med mig en cappuccino som är flerfaldigt godare än den som kommer från kaffeautomaten på jobbet.
På samma gata hör jag numera betydligt mer danska än svenska pratas. Det känns som mobbning. Där går di rige – dem som vi sedan freden i Roskilde 1658 haft i vårt grepp. Eller ja, åtminstone fram tills kronkursen ändrades till vår nackdel.
Som barn kunde vi millennial-skåningar ta flygbåten till Köpenhamn tillsammans med familjen för att äta smørrebrød hos Ida Davidsen och gå på Tivoli. Ja, det var ungefär allt. Detta var nämligen innan Noma öppnade och gjorde Köpenhamn till en internationell mathuvudstad. Innan de fräcka danska klädmärkena etablerade sig och innan det fanns särskilt många högklassiga museer och konsthallar att besöka. Naturvinerna hade inte ens hittat till Skandinavien.
Nu när det faktiskt finns någonting att göra i Danmark, har vi inte råd.
Det har däremot danskarna, när de åker till Malmö. Om de tagit tåget över Öresundsbron – som inte heller fanns när den behövdes – har de dessutom fått pröjsa 97 danska kronor istället för 150 svenska som det kostar oss att åka åt andra hållet.
Men mer sannolikt har de tagit bilen, för att som bensinturister passa på att tanka till skampriser efter att de glädjeshoppat i våra butiker och ätit nästan gratis på våra restauranger.
Och som om det inte vore nog berättade en kollega en anekdot om hur danskar flockats framför kyldisken i en matbutik för att hånskratta åt våra mejeriprodukter. Vilka de sedan säkert köpte för nästan inga danska pengar alls.
På ett sätt är det nog nyttigt för oss, att vara på den andra sidan av billighetsturismen. Kanske gör det oss lite artigare mot servicepersonalen på solsemestern framöver, lite mer ödmjuka i vår position som köpstark målgrupp i än billigare länder – de som finns kvar vill säga.
Men det är ändå någonting som kliar när det gäller danskarna. I grund och botten är vi ju samma bönder i ett platt landskap, med samma obegripliga dialekt. Nu har det gått så långt att vi tvingas kommunicera med varandra på engelska.
Och så ska vi dessutom föda deras barn! Eller nej, förresten. Här sätter Region Skåne ner foten och väljer att rekrytera egna donatorer istället för att köpa in spermier från Danmark.
De menar att det handlar om ”att kunna ta ansvar för donationerna och minska risken för 100–200 halvsyskon i Europa”, enligt P4 Kristianstad.
Men jag vet nog vad det egentligen beror på: Det gäller att hålla danskarna stången, annars är Skåne danskt igen innan vi hinner säga kanelsnegle.