Starten på valrörelse blev som den brukar. Entusiastiska partimedlemmar som hejar fram sin ledare och käcka valbudskap till väljarna. Socialdemokraterna tycker att ”Det är dags att ta Sverige på allvar” och lovar en plan för Sverige med löften om säkerhet, välstånd och sammanhållning. Tar inte alla Sverige på allvar?
Sverigedemokraternas valkampanj bygger på budskapet ”Gör Sverige till Sverige igen”. Men att se bakåt är sällan den bästa strategin för att gå framåt.
Moderaternas slogan lyder: ”Sverige är på rätt väg. Ansträngning ska löna sig. Brott ska straffa sig.” Men alla vill väl bura in busarna och få mer i plånboken.
Miljöpartiet nöjer sig med att slå fast att ”Sverige vinner på grön politik”. Vänsterpartiet förklarar sig vara ”På din sida” och betonar matpriserna, vård, bostäder och infrastruktur. Centerpartiet påminner oss om att ”Sverige kan mer” och vill verka för trygghet, försvar och landsbygden. KD lanserar den nygamla drömmen om ”Volvo, vovve och villa” åt alla. Liberalerna utropar att ”Vi tar ansvar! För din frihet!” Men är det något parti som inte påstår sig ta ansvar?
Vad partierna tycker om de stora frågorna får vi inte veta, som om vi inte hade med dem att göra.
Hit räknas utrikes- och säkerhetspolitiken. Enligt grundlagen enbart en fråga för regeringen – inte föremål för riksdagens beslut alltså. I Bryssel pågår samtal om att ändra EU:s beslutsregler så att makten över utrikes- och säkerhetspolitik flyttas till EU. Regeringens företrädare tycks inte ha haft några invändningar, trots att Sverige kommer att berövas en central nationell kompetens i det fall förslaget blir verklighet. Det säger sig självt att med så mycket makt samlad hos regeringen är det viktigt att väljarna får veta i förväg vilken linje den tänker föra.
Så vad tycker partierna?
Sverige var länge en stark röst för fred, diplomati, nedrustning. Så är det inte längre. Vår neutralitet övergavs för 3 år sedan med Natomedlemskapet som flyttar makten om svensk säkerhet än längre från riksdagen. Vårt militära, finansiella och verbala stöd till krigets Ukraina är omfattande. Men det finns alltid och för alla stöd en kostnadsmässig gräns. Även här. Att blunda för det är bara dumt. Det vore därför intressant att veta var partierna tycker att den går.
Den svenska regeringen deltar i ett projekt med bland annat Frankrike om en satsning på kärnvapen. Frågan om att lämna Ottawakonventionen och tillåta truppminor på svensk mark har också kommit upp. Tydliga avsteg från en tidigare svensk linje. Är alla parterna med på det? Och hur är det med ägandet och kontrollen av tillgångar av central betydelse för vår ekonomi och säkerhet såsom el och sällsynta jordartsmetaller. Ska de kunna förvärvas av utländska intressen?
Varför talar inte partierna om dessa ödesfrågor? Om inte annat skulle det göra det politiska samtalet relevant.