I nästan alla heterosexuella förhållanden bland vänner och bekanta har det varit männen som inte har känt sig redo att skaffa barn än, eller varit osäkra på om de alls vill ha barn. Det har gjort att beslutet skjutits upp, trots att kvinnan egentligen vill ha barn nu. Bland par som redan har ett barn är det nästan alltid mannen som inte känner sig redo för ett barn till, eller säger att han inte vill ha fler.
Det är inte en lätt situation kvinnor hamnar i när längtan efter barn ställs mot livet med en partner som man älskar och kanske redan har ett barn med. Ofta befinner sig partnern i en mental gråzon. Han vill ha barn någon gång, bara inte just nu. Det är väl fel att pressa någon att skaffa barn innan han känner sig redo? Men det är också fel att hålla en kvinna på halster genom att säga ”kanske”, ”snart”, ”ja, jo, men inte än”, med vetskapen någonstans i bakhuvudet att den biologiska klocka som kan göra det omöjligt för henne att få barnet hon längtar efter inte tickar lika snabbt för en själv.
Ansvaret för det minskade barnafödandet läggs på kvinnor på ett sätt som varken är rättvist eller sant
Barnafödandet beskrivs ofta i antal barn per kvinna. Kanske bidrar det språkbruket till att ansvaret för det minskade barnafödandet läggs på kvinnor på ett sätt som varken är rättvist eller sant. Det beskrivs ibland som att kvinnor prioriterar karriär, resor och nöjen framför att bilda familj. Min erfarenhet är inte nödvändigtvis representativ, men jag vill ändå lyfta det jag ser i min egen umgängeskrets: i heterosexuella förhållanden är det vanligare att män vill skaffa barn senare eller inte alls än att kvinnor vill det.
Jag tycker att vi borde prata mer om vad det är som gör att män tvekar inför att skaffa barn. Som alla vet behövs både ett ägg och en spermie för att ett barn ska komma till världen.
Nybliven mamma