Ludde Blomberg började skolka redan i lågstadiet, och under högstadiet blev han en hemmasittare, berättar han i en intervju med Falu-Kuriren. Adhd och en tidig dyslexidiagnos ledde till anpassningar. Barnet Ludde fick vara med och bestämma mycket, vilket gjorde att han undvek de jobbiga momenten. Han lärde sig inte att läsa och skriva ordentligt – något som fortfarande hänger kvar.
Hur kan vuxenvärlden svika ett barn så? Hur kan den acceptera att en pojke försvinner från klassrummet i åratal utan att lära sig läsa?
Vändningen kom när Ludde började på folkhögskola. Där var lärarna tydliga med sina förväntningar och backade inte från reglerna. ”När mitt bullshit slutade fungera, började min resa tillbaka”, skriver Ludde själv på sin Facebooksida.
Hans upplevelser säger något om en större förändring i svensk skola. Under lång tid har vuxenvärlden blivit allt bättre på att anpassa kraven efter barnets svårigheter, men sämre på att hålla fast vid att svårigheterna också ska övervinnas. Jan Björklunds gamla motto – ”Att ställa krav är att bry sig” – framstår i dag nästan som mer kontroversiellt än när han först lanserade det.
Ingen vet hur många hemmasittare det finns. Föräldranätverket Rätten till utbildning har kartlagt 41 kommuner, och i dem går 19 000 elever bara i skolan hälften av tiden. Fenomenet verkar ha ökat efter pandemin. Barnen mår dåligt, har ångest och neuropsykiatriska funktionshinder. Familjerna bollas runt i det svenska välfärdssystemet: BUP, socialtjänst och insatser från skolan. Men ingen tar helhetsansvar.
Framförallt tar ingen ansvar för att inskärpa det självklara: Att gå i skolan är inte farligt. Det kan kännas outhärdligt, men vägen tillbaka är nästan alltid att stegvis återvända till undervisningen. Annars blir ångesten starkare ju längre barnet är borta.
Självklart finns situationer där miljön blir så destruktiv att det bästa är att göra omtag. Det kan handla om enskild träning med speciallärare, undervisning i mindre grupper eller att byta skola. Men att bara stanna hemma och undvika skolarbete är aldrig en bra lösning.
I juni tog Ludde Blomberg studenten, 22 år gammal. Hans examensarbete – videofilm, hemsida och sociala medier – handlar om att förändra samhällets förhållningssätt till hemmasittare. Ludde är kritisk till att de professionella vuxna som skulle stötta honom och hans familj varken hjälpte familjen att sätta gränser eller honom att träna på det som var svårt. Ett barn kan mötas med både empati och höga förväntningar. Det ena utesluter inte det andra.
Många i välfärdsyrken har skolats in i tankegången att snällhet är samma som en rakt igenom tillåtande attityd. Många föräldrar har också rigida uppfattningar om hur deras barn ska behandlas. De kämpar – men en hel del behöver också stöd i att sätta gränser för till exempel dator- och mobilanvändning.
Samtidigt finns hos den breda massan en längtan efter någon som säger det självklara: Barn ska gå i skolan och måste lära sig hantera livets motgångar. De som nu kallas ”hemmasittare” kallades förr ”skolkare”. Även om det är bra att förståelsen för dåligt mående har ökat och att destruktiva beteenden inte bara bemöts med repressalier har vågskålen kantrat för långt åt andra hållet.
Ludde Blombergs berättelse visar att vägen tillbaka inte började när kraven försvann. Den började när de kom.