Jag har aldrig varit någon som lägger större vikt vid väderleksrapporter, det vet alla som känner mig väl.
Samtidigt är jag en person som gärna vill uppleva och känna stämningen när jag går på en fotbollsmatch.
Så när jag under måndagen var tillbaka i Philadelphia för att se en ny VM-match så valde jag att göra ett medvetet val att inte sitta bakom glas och bom igen som när Brasilien var här och städade av Haiti förra veckan.
I stället – sitta ute i det fria. Utan tak. Mitt i publiksmeten. Med tre högljudda, amerikanska Irakfans på raden bakom mig.
Det var ett tag det inte kändes som ett jättesmart beslut.
Orosmoln redan inför avspark
Som sagt är jag alltså typen som inte kollar väderleksrapporter innan jag ger mig ut ur huset. Det är snarare när jag lyssnat på väderprognoser som inte stämt jag känt mig lurad snarare än tvärtom. Jag har till och med en gång förlorat ett vad på jobbet om huruvida det skulle regna eller inte bara för jag ville motbevisa SMHI och ”prove a point”.
USA som land är dock ett land som tar vädervarningar på största allvar. Det ligger i landets arrangemangsstadgar att blixtnedslag i närheten kan påtvinga evakueringar av åskådarplatser och avbrott. Det är också ett land där extremväder finns.
Just varningar om regn och oväder var högst närvarande inför avsparken, när insläppet sköts på tiden och regnet föll med timmar till avspark.
Men jag var envis och ignorant.
Läget kändes lugnt
När jag, någon timme efter en tidig åskvarning timmarna innan match, traskade ut på tribunen för att kolla läget var det inte en regndroppe inom synhåll.
– Nu ska det vara ”good to go”, men vi får väl se vad som händer sen, säger en glad funktionär jag pratar med.
Så jag följde hans råd och satte mig på min ”observers seat” i det fria som jag initialt planerat.
I strålande sol där och då.
Jag kände mig som en vinnare.
Det började bra...
Publik fylldes på. Spelare värmde upp. Nationalsånger sjöngs. Absolut, det blåste, men än kände jag mig lugn.
Tills det plötsligt började se lite mörkt ut där uppe i horisonten igen.
Tanken slog mig: Hade jag tagit ett otroligt dumt beslut?
En brittisk tidningsreporter dyker upp bredvid mig lagom till avspark. Han har precis som undertecknad resonerat att han ville bli befriad efter Brasilien-Haiti förra veckan. Vi sitter där med varsin dator i knäet och håller tummar gemensamt.
Frågan är vem som egentligen hade bäst odds.
Två friluftssökande europeiska journalister i kampen mot amerikanskt juniväder?
Eller ett orutinerat och svenskinfluerat Irak mot världens kanske genom tiderna stjärnfylldaste VM-anfallslinje med Mbappé, Dembele och Olise?
Initialt verkade vi på läktaren ligga bäst till.
Irak stretade emot
Amerikanerna på raden bakom mig verkade mer eller mindre ge upp hoppet om sina irakier redan efter fem minuters initial, skoningslös Mbappé-anstormning.
När just Mbappé dundrade in 1-0 var känslan onekligen att det här skulle bli en fullkomlig utskåpning.
Men Irak stretade på. Irak höll stånd.
Och sen kom det till slut. Det som vi hoppats aldrig skulle visa sig men som alla prognoser sagt skulle komma.
Regnet.
När himlen öppnade sig och alla utomhussittande journalister, simultant, panikartat började rusa mot presshissarna för att ta skydd så stod det fortfarande 1–0 på resultattavlan.
Vilket det också gjorde när till slut blixtvarningen kom och publiken evakuerades från sina åskådarplatser.
När det kändes som en förlust
Vi journalister hamnade i ett välfyllt pressrum med ställningen 1-0 i paus, utan att egentligen veta när allt skulle dra igång igen.
Samtidigt som jag hör alla försöka tolka väderleksrapporter, åskkartor och allt däremellan så känner jag att jag förlorat matchen mot väderprognoserna ännu en gång.
Även om matchen bara var halvvägs in.
Det ska sägas att det är ganska vanligt att matcher i USA blir förskjutna på grund av åskoväder.
I klubblags-VM förra året så var det ett flertal matcher som sköts upp och tillfälligt avbröts på grund av oväder och amerikanska åskregler, som adderar en halvtimmes avbrott varje gång en blixt syns inom cirka 13 kilometers radius från arenan.
När Chelsea spelade mot Benfica i Charlotte så orsakade vädret ett flera timmar långt avbrott med blott fyra minuter kvar av att spela.
– Alltså, de kommer spela klart matchen i dag oavsett hur länge vi måste vänta, säger en brittisk journalist (som likt undertecknad upplevde klubblags-VM på plats ifjol) när vi sitter och samtalar i väntan på mer besked.
Publiken njöt under väntan
Vi fortsätter vänta. Likaså publiken som underhåller sig själva med mat och dryck i arenakorridorerna då kioskerna alltjämt har öppet och serverar.
Till slut bryter jublet ut när spelarna springer ut, över 1,5 timme efter de sprungit in för pausvila. En uppvärmning senare är det dags för andra halvlek.
När regnet helt lagt sig så vågar även jag och min brittiske vän oss ut igen och möts av läktare som är precis lika välfyllda, energiska och taggade som de var innan avbrottet.
Folk verkar faktiskt genuint ha haft roligt under den närmare två timmar långa, ofrivilliga, pausvilan.
Och Frankrike klev ut och hade kul de med.
Vi vann trots allt
Mbappé utökade sin målskörd. Irak kämpade tappert men kunde, kanske föga förvånande, inte stå emot.
Trots konstant oroväckande, hängande, mörka orosmoln över Philadelphia så höll regnet sig borta hela vägen till slutsignalen gick.
Frankrike tog sin komfortabla och planenliga seger. Irak blev ”så gott som” utslaget ur turneringen, men ändå på något vis med flaggan i topp och en potentiell chans att klara sig.
Och den (officiellt) 68 328 personer stora publiken är kvar hela vägen – applåderandes, jublandes, medsjungandes till ”Livin’ on a prayer”. En genuin glädje jag inte hade fått uppleva och känna av om jag suttit på min initiala, inglasade, pressplats.
Jag tror vi vann trots allt i slutändan – även om det satt långt inne.