Nog för att svensk inrikespolitik, trots pågående valrörelse inklusive polariseringsorgier och sexfrågor till partiledarna i tv, är föga erotisk.
Men EU-parlamentet. Bryssel. Själva orden transformerar åtminstone undertecknads träskmarker till fnöske.
Å andra sidan, inser jag när jag läser Sofia Rönnow Pessahs nya roman “Eurogirls”: det rimligaste att göra för den som förtjänar sitt levebröd i detta parlament är kanske att knulla på lediga stunder?
Mika och Eleni, båda administrativt deporterade till EU från Sveriges politiska värld på grund av mer eller mindre erotiska fadäser, kommer snabbt varandra nära och startar en chatt med namnet “Eurogirls”. Precis som i förra “Välj mig” (2022) jobbar Rönnow Pessah med kontraster – Mika har fortfarande drömmar om att hennes arbete ska kunna förbättra världen, medan Eleni släppt sargen och illusionslöst svingar sig mellan de bultande fritidsaktiviteterna vid bardiskar och mellan lakan.
det rimligaste att göra för den som förtjänar sitt levebröd i detta parlament är kanske att knulla på lediga stunder?
Sakta bleknar Mikas intresse för den pågående mutskandalen under fotbolls-VM i Qatar, det byråkratiska helvete av glitchande videomöten och rosslande slipsgubbar som är Bryssel byts i hennes själ mot trängtan efter nya lårmuskler att sätta fart på, svettkörtlar att elda, den ljuva rytmen i underredenas kulminerande spasmer.
Sofia Rönnow Pessah har mutat in en egen litterär genre, kan man säga. Om debuten “Männen i mitt liv” var en rak, lite sorgstänkt katalog över hur sexlivet kan bryta ned och bygga upp en människa, har hon senare byggt ut begreppsvärlden så att exempelvis det politiska livet kan göra samma sak.
Allt är ett kretslopp, som bekant – EU-politiken ibland snarast att likna vid ett tarmsystem, om man får tro romanen.
Språkligt har Rönnow Pessah utvecklats; en tidigare tendens till nervös överarbetning av meningsbyggnaderna har bytts mot bättre styrfart, och jag sugs in i den för mig okända EU-tillvaron med stigande fascination över hur snabbt drömmen om det europeiska samarbetets världsomdanande kapacitet tycks störtdyka ned i kaffeautomatens sumpbehållare på max två veckor om man faktiskt börjar jobba i parlamentet.
I den här romanen är ändå skildringarna av arbetslivet intressantare än de många sexskildringarna
Här lyckas sex och politiskt arbete gestalta samma beklagliga predikament i mänsklig existens: allt blir rutin. Alltid. Hur mycket man än brinner, för könssafterna eller för världen.
I den här romanen är ändå skildringarna av arbetslivet intressantare än de många sexskildringarna, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom läsaren mer sannolikt har haft sex än jobbat i EU. Med det sagt känns erotiken då och då inbaxad med olubricerat skohorn, för att det liksom är dags för sex, som i ett gammalt äktenskap.
Kanske hade en fördjupning av Eleni och Mika som människor gjort det mer intressant att följa med på deras äventyr. Jag får en känsla av att romanen kan ha stoppats från utveckling till sin fulla potential av en annan själsdödande rutin: förlagens krav på att hålla tempot i en roman, inte förirra sig.
Man vill inte kräva för mycket tid och tankekraft av potentiella läsare.
Jag spekulerar. Men anar i Rönnow Pessah en ännu vildare författare.