DN Debatt. ”Svensk cancervårds framtid i händerna på utlandet”
DN DEBATT.
Många av de radioaktiva isotoperna som dagligen används på svenska sjukhus produceras i ett fåtal utländska reaktorer. Om något oväntat går sönder i en reaktor i Nederländerna får svenska cancerpatienter vänta. Det är en strukturell sårbarhet som Sverige självt måste åtgärda, skriver företrädare för medicinsk forskning och industri.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Radioaktiva isotoper är en förutsättning för modern diagnostik, cancerbehandling, strålbehandling, radionuklidterapi och sterilisering av sjukvårdens instrument. Flera av de viktigaste måste tillverkas i kärnreaktorer och levereras till sjukhusen inom timmar.
Sverige är totalt beroende av ett litet antal åldrande reaktorer utomlands för försörjningen av dessa isotoper, och det har redan fått allvarliga konsekvenser. Hösten 2024 tvingades flera universitetssjukhus skjuta upp undersökningar av cancer- och hjärtpatienter, eftersom ett rör i en reaktor i nederländska Petten påverkade hela Europas tillgång till teknetium-baserade radiofarmaka.
Liknande situationer har inträffat flera gånger det senaste decenniet. Världens medicinska isotopförsörjning vilar på reaktorer byggda på 1950- och 60-talen, och flera av dem är på väg att tas ur drift utan att ersättas.
Theranostics, det vill säga sammanslagningen av diagnostik och behandling i ett och samma radioaktiva läkemedel, pekas ut som cancervårdens framtid. Metoden gör det möjligt att med en och samma molekyl identifiera en tumör och rikta strålning mot exakt den platsen.
Hela detta paradigmskifte vilar på isotoper som lutetium-177 och aktinium-225, som liksom teknetium och kobolt endast kan produceras i ett begränsat antal reaktorer. Inom EU görs redan cirka 10 miljoner radioisotopbaserade procedurer per år, med en förväntad tillväxt på 10–15 procent årligen, en dubblering på 5–7 år. Det finns inga tecken på att produktionskapaciteten växer i takt med efterfrågan.
De nationer som kontrollerar isotopproduktionen kommer också att leda forskningen och locka talangerna. Utan inhemsk kapacitet riskerar Sverige att halka efter inom nästa generations cancervård.
Detta är i grunden en fråga om sjukvårdens resiliens, lika viktig som läkemedelsberedskap, vaccinproduktion eller sjukhusens reservkraft. I en tid av ökad geopolitisk osäkerhet är det orimligt att kritiska medicinska funktioner som används dagligen är helt beroende av importerade isotoper utan inhemsk reservkapacitet.
Sverige hade fram till 2005 forskningsreaktorn R2 i Studsvik. Sedan dess saknar vi helt denna infrastruktur, en situation utan motstycke bland jämförbara industrinationer. En modern forskningsreaktor skulle möjliggöra inhemsk isotopproduktion för diagnostik, behandling och sterilisering, och därtill stödja avancerad materialutveckling, livstidsförlängning av befintliga reaktorer samt utvecklingen av kärnkraftens generation IV och fusionsforskning.
Vi som skriver under representerar sjukvård, akademi och industri. Vi är eniga om att denna fråga inte ska reduceras till en kärnkraftspolitisk valfråga – det handlar om sjukvårdens robusthet och patientsäkerhet, frågor som borde förena snarare än splittra.
Vi uppmanar regering och riksdag att:
1. Fatta ett principbeslut om att Sverige ska etablera en nationell infrastruktur för kärnteknisk forskning med en modern forskningsreaktor för isotopproduktion, materialforskning och utbildning. Samt utforska nordiskt samarbete aktivt, utan att låta det bli skäl till ytterligare dröjsmål.
2. Linjera pågående kärntekniska initiativ mot EU:s strategiska prioriteringar, från cancervård och energiomställning till utbildning och kärnavfallshantering.
3. Utöka mandaten för Sekretariatet för finansiering av ny kärnkraft och Kärnkraftssamordnaren till att omfatta kärnteknik i vidare mening, därigenom möjliggöra finansieringslösningar även för andra kärntekniska anläggningar med stora nationella värden.
Sverige har historiskt varit en föregångare inom både kärnteknik och medicinsk innovation. Det är dags att förena dessa traditioner igen, för patienternas skull, oavsett vilken sida av kärnkraftsdebatten man står på.