Malin Krutmeijer är medarbetare på kultursidan.
Jag tror det började med boxervalpen. Han flyttade in 2008. Ett år senare grät jag och hans husse av utmattning för att han var så hyperaktiv. Som tur var fanns en brukshundsexpert i bekantskapskretsen. Jag tog kontakt. Det var början på en era av fanatism.
Jag och brukshundsexperten chattade om hundar i flera år. Vi skickade kompendier, tidskriftsartiklar och videor till varandra, diskuterade träningsmodeller och hundars olika egenskaper. I början var jag en tacksam mottagare av råd och tips, men snart hade jag läst på såpass att jag inte drog mig för att ha åsikter och dra slutsatser.
Omsatte jag allt detta till en osvikligt lydig jycke? Siktade jag rentav på en tävlingskarriär för mig och boxern? Absolut inte. Jag var bara så fascinerad över den värld som hade öppnats, och som jag inte vetat fanns. Inte minst var det intressant med det nya språkbruket och jargongen.
Att jag i praktisk mening förblev en charlatan med en stökig hund som förvisso hade en hel del ”dådkraft” – bra grej – men ett mindre robust ”föremålsintresse” – dålig grej – spelade ingen roll. Det här handlade inte om resultat.
Strax efter att hunderiet bröt ut råkade jag fasa in ytterligare ett intresse, nämligen parfymer. Samma sak där: en ny värld med nya begrepp och dessutom ett underexploaterat sinne att utveckla.
Jag parallellkörde mina besattheter med en hisnande intensitet. Faktum är att det var en kamp att klämma in mitt jobb som frilansjournalist mellan hundarna och parfymerna.
Det var en rolig tid, men den hade en skuggsida. Tanken gnagde att jag i själva verket bara var en slapp skubbare från det som räknades i livet. Om jag hade varit en journalist värd namnet skulle jag åtminstone ha sett mina intressen som en möjlig födkrok, och skrivit om dem ur olika infallsvinklar. Men det gjorde jag inte.
Jag stängde dörren till mitt hemliga rum och satt där inne och tryckte, omgiven av djur och väldoft. Ändå drog jag in pengar så det räckte, och arkiven visar att det inte var något fel på artiklarna jag producerade. Så varför kände jag mig så usel och slö? Varför piskade jag mig själv som en botfärdig nunna?
För att jag inte kunde sluta dyrka vid fel altare. Hjärtat var inte med där det skulle: i lönearbetet. Jag höll en central, tidskrävande del av mitt liv utanför produktionen, ja faktiskt ”utanför samhället” som det heter i dagens Sverige, där endast heltidsarbete är detsamma som att vara integrerad och ansvarsfull, och motion den enda uppmuntrade fritidssysselsättningen.
Det var dessutom lite pinsamt rent socialt att vara så upptagen med något jag inte riktigt kunde förklara för alla, och som inte på något sätt främjade min så kallade karriär. Men inte värre än att jag fortsatte.
Här är det ju frestande att klämma i med ett citat från Paul Lafargue, den tidige socialisten som 1883 skrev boken ”Rätten till lättja”. Till exempel: ”För att komma till insikt om sin egen styrka måste proletärerna förkasta den kristna, ekonomiska fritänkarmoralens fördomar. De måste hitta tillbaka till sina naturliga instinkter och proklamera Rätten till lättja […]”. Eller så kunde jag luta mig mot Lafargues samtida efterföljare, sociologen Roland Paulsen, som i boken ”Arbetssamhället” (2010) kritiserar hur vi fostras till prestation och lönearbete, och glömmer vad det är att vara människa.
Lafargue och Paulsen har verkligen poänger, men av något skäl var det svårt att känna sig som en arbetskritisk aktivist under läsningen av femtio år gamla handböcker från Försvarets hundskola. Men det hände att jag glimrade till och gnolade på Tom Waits gamla spoken word-låt där misstänksamma grannar skvallrar om en man som har något slags projekt på gång i sitt hem, men aldrig berättar om det och vägrar uppföra sig så som granngemenskapen kräver: ”What’s he building in there? What the hell is he building in there? […] We have the right to know.”
Just det, tänkte jag, lämna mig ifred! Ner med all anpasslig beskäftighet! Var det inte rätt kaxigt att, precis i den ålder då man borde trycka på gasen och bränna in i yrkeslivets högre fas, gira in på ett sidospår som inte ledde någonstans? Möjligen. Ur en annan synvinkel betedde jag mig redan i 40-årsåldern som en missanpassad pensionär.
Till slut ebbade ändå besattheten av hundar och parfymer ut. Men då flammade en ny eld upp inombords. Den tändes när jag fick en del information om en mystisk person i min släkt. Det var inga dåliga grejer jag fick veta. De senaste åren har jag kartlagt den här personen och flera av hans kompisar, både kvinnor och män. Researchen är omfattande, dokumentationen börjar anta proportionerna av en smärre subkulturstudie.
Jag har alltså kvar mitt hemliga rum, och längtar alltid dit. Där råder numera sent 1800- och tidigt 1900-tal, och rummet befolkas av en grupp människor ur Göteborgs lägre arbetarklass. Det är rätt ruffiga typer – de festar hårt, stjäl, smugglar och slåss med kniv – men det är hos dem jag helst vill vara. Vi får väl se om det leder någonstans.