”Den gamle hjälper den unge. Den unge hjälper den gamle. This is the way.”
Så säger the Mandalorian spelad av Pedro Pascal i Star Wars-filmen ”The Mandalorian & Grogu” när hans lille myndling Grogu räddar honom tillbaka till livet med hjälp av lika delar jedi-kraft och hemmasnickrad naturmedicin.
De senaste månaderna har berättelser om kollektivets styrka och en magisk, sårbar natur dykt upp i ett antal filmer och böcker för barn. Det är sällsynt hoppfull läsning.
Först ut var skånska Klimatkapellet med sin nya barnbok och ljudbok ”Vem är det som bestämmer?” som på ett medvetet 70-taligt vis uppmanar läsarna att gå samman i en klimatrevolt.
Så kom klimatboken ”Aida och värmeböljan” på finlandssvenska Förlaget, Pixarfilmen ”Operation Bäver” som handlar om en extremform av miljöaktivism där människor med hjälp av högteknologi antar djurhamn. Fabian Göransons ”Klara – teknokraternas plan” där gatubarnen i sina tvättbjörnsdräkter formar en allians mot den onda teknologin i form av doktor Nuragen. Och kloakråttorna i I Just Want To Be Cools Pelle-Buster-bok ”Kattastrofen” som byggt en miljömässig samhällsutopi långt från människor som lägger sig i.
För ”Mando” och Grogu, som hittills varit frilansande, ensamma öar i galaxen, slutar äventyret med att de, i fajten mot makten, överväger att ansluta sig till Den nya republiken ledd av Sigourney Weaver.
Jag vågar hävda att vi i denna gröna fiktiva våg inte bara skådar en sentida parallell till Rachel Carsons ”Tyst vår”, utan också en återkomst för den stora kollektiva berättelsen. Och att det är barnkulturen som är med och bär den.
Budskapet är tydligt: Människor och djur måste organisera sig. För att rädda skogen, dammen, den fria staden, planeten.
Som lätt cynisk 80-talist uppvuxen med Tjernobyl, ozonhål och, icke att förglömma, den radioaktivt muterade, treögda fisken Blinky i ”Simpsons”, är det här en oväntat meningsskapande utveckling.
Min är generationen som avundsjukt sneglat på 68:ornas självklara tillit till folkrörelsen, till kraften i att gå samman med andra för att skapa förändring. Som vuxen med tappad styrfart har jag behövt bli påmind. Samhällets individualisering och privatisering har säkert varit en bidragande faktor, men kan jag bara skylla på det när jag likt Mandalorian själv blivit en ö? Börjat tänka: vad spelar det för roll?
Jag vill tro att det spelar roll för fler som ser djuren i ”Operation Bäver” morgongympa tillsammans till solens stigande strålar. Och det är svårt att tänka att allt är kört när man läser om hur Aida i boken av Hannah Lutz, Jenny Lucander, Carina Frondén och Ida Berg på ett närmast panteistiskt vis gör sig till ett levande ting bland andra i skogen: ”Hon känner dem med hela kroppen. Hon känner hur de alla finns, på olika sätt. Att de är levande. Att hon också är det.“
I grunden handlar det om en nymornad naturmysticism. En helt oironisk sådan, där människor läker sina sår efter att ha blivit ett med flora och fauna. Där en sorts mirakel kan ske, där Mandalorian kan återuppstå i Grogus handpåtade lergrotta likt en beskar-klädd Jesusfigur. Och där varje liten handling faktiskt spelar en stor jävla roll.
Grundtesen i vårens barnkulturella verk – att ingen kan föra kampen ensam – är förstås inte ny. Men nyare känns greppet att sammanfoga 70-talets instrumentella stridsrop ”vi måste demonstrera” med det lyriska, med fantasin och inte minst humorn.
I ”The Mandalorian & Grogu” klingar Ludwig Göranssons soundtrack i sin dubbeltydigaste högform när vi inte vet om den godhjärtade, förgiftade legosoldaten ska överleva. Sorgsna, spruckna blockflöjter som svävar över syntiga borduntoner i en oviss dur- och moll-hemvist ger en känsla av att springa i mardrömslik slow motion. Insekter och andra smådjur kommer för att festa på ”Mandos” medvetslösa kropp.
Grogu slukar en hotande skorpion hel, skyddar honom med ormbunkar och får hjälp av en snäll skogsvarelse med den handmortlade medicin som till slut väcker Mandalorian ur koman. Jag har sett filmen två gånger och de där flöjterna, ackordprogressionerna och Yodabarnet knockar mig varje gång.
Och det som gör scenen så lyckad är den befriande komiken när Grogu ”force-pushar” den avtuppade Mandalorian så att han klonkar in i väggen med sin ikoniska hjälm.
Utan samarbete klarar sig ingen, säger fiktionen denna vår. Det är i gruppmentaliteten förändringen tar plats: när klimataktivisten Mabel och politikerbroilern Jerry i ”Operation Bäver” sluter fred för att rädda djurlivet vid den lokala dammen. När Klimatkapellets djur protesterar mot kommunalrådets planer på exploatera skogen – och vinner.
Att det händer just nu är en trolig reaktion på den verkliga backlash i miljöarbete vi ser inom politiken både hemma och internationellt. Det är svårt att inte tolka en av de återkommande replikerna i ”Operation Bäver” – ”animals have no kings” (”djur har inga kungar”) – som ett svar på ”No Kings”-rörelsens amerikanska anti-Trump-demonstrationer.
Med tanke på Trumps vägran att hålla armlängds avstånd till kulturen visar Pixar här ett hoppfullt tecken på mod.
Att djuren i filmen faktiskt har kungar, några av dem spritt, språngande galna, är en annan sak.