1. Är det ett misslyckande?
När Elohim Kaboré plockades in till Bajen var det ingen i föreningen som tonade ner förväntningarna. Tvärtom bankades det in att han var en talang på samma nivå som Bazoumana Touré. Problemet? Den unge Kaboré är alltför endimensionell – har inte hunnit bli en mångfacetterad forward – för att kunna bära upp anfallsspelet i ett lag som Hammarby. Den slutsatsen har tre tränare på raken dragit. Han är en kobra i boxen och en naturlig avslutare, men saknar (än så länge) för många av egenskaperna som Kim Hellberg, Kalle Karlsson och Henrik Rydström kräver av sin centerspelare.
En sak är viktig att betona. Elohim Kaboré är fortfarande bara tonåring och kan mycket väl explodera i en annan miljö. När centern nu lånas ut från Hammarby kan det vara frestande att beskriva den relativt dyra investeringen som ett misslyckande. Samtidigt har Bajen genom åren haft så hög träffprocent med sina västafrikanska värvningar att man nog får acceptera att inte alla når sin fulla potential i den grönvita dressen.
2. Djupt imponerad av reserverna
Det är en sak att rotera i offensiven. Där har Bajen många alternativ av liknande, hög klass. Henrik Rydström gick bortom ”normal” Europarotation när Hammarby tog emot Häcken, eftersom han monterade ner hela sin bärande defensiva infrastruktur. Victor Eriksson, Frederik Winther och Tesfaldet Tekie på bänken. Trion var säkert sliten, men det vågade beslutet gjorde det uppenbart att Hammarby nu prioriterar Europaspelet långt över allsvenskan. Vilket jag också anser är helt rätt.
Dessutom fick det inga som helst negativa konsekvenser.
Mittbacksparet Waylon Renecke och Ibrahima Fofana kompenserade för varandra styrkor och svagheter. Jag blev faktiskt djupt imponerad av deras samspel. Fofana är ingen fantastisk passningsspelare, men Renecke har en mjuk och len vänsterfot. Sydafrikanen ser elegant ut med sin eviga sulande på bollen och uppspelsfoten är i klass med Frederik Winthers. Samtidigt kunde fysmonstret Fofana täcka upp bakom honom när Häcken kontrade.
3. Bajen var överlägsna
Utan att behöva storspela var Bajen ändå överlägsna före paus. Häcken var direkt usla, bedrövliga med bollen och svåra att förstå sig på, bortom en enkelspårig förhoppning om att typ... kontra?
Försvarare som Filip Helander, Harry Hilvenius och Adam Lundkvist är hederliga kämpar, men har något stelt, trögt och daterat över sig. Trion såg ut som yxiga backar hämtade från 90-talet – som alltid vägrat att stretcha – när de försökte hänga med mot Bajens snabba, dynamiska och oerhört rörliga offensiv.
Där är Victor Lind ett ypperligt exempel. Dansken låg bakom Waylon Reneckes ledningsmål med en akrobatisk aktion – och högg snabbast på David Anderssons retur till 2–0.
4. Håglöst, hemska Häcken
Annars studerade jag mest den verbala striden mellan den gläfsige Jens Gustafsson och evigt koleriske Henrik Rydström vid sidlinjen. Det skälldes och gnälldes så intensivt och aggressivt – två högstadietuffingar som kämpade om rökrutans, förlåt ”tekniska zonens”, herravälde – att domare Adam Ladebäck till slut fick springa ut och be tränarna att skärpa till sig.
Spänningen i själva matchen var död redan i paus. Paulos Abraham sprang in 3–0 i 55:e minuten sedan Harry Hilvenius och målvakten David Andersson fortsatt agera statister i eget straffområde – de påminde mest om plastdockorna fotbollslag använder i träningssyften. Att detta håglösa, hemska Häcken fortfarande har häng på Europaplatser är inget gott betyg för allsvenskan som helhet. Sällan har jag sett ett så själsligt och fysiskt uppgivet fotbollslag. Så här svaga insatser gör knappt bottengängen.
5. Här har Hammarby en ny allsvensk stjärna
Kan man få en mer behaglig match mellan två tuffa Europafajter?
Jag har svårt att se det. Henrik Rydström och Hammarby fick bara positiva besked med sig från den här söndagseftermiddagen. Inga skador, ett par nyckelspelare fick vila ut på bänken, rotationen slog väl ut och många stod för starka prestationer.
Ambitiöse Amin Boudri visade att formen börjar komma. Victor Lind och Paulos Abraham fortsätter göra poäng. Markus Karlsson och Franck Junior Adjei var som vanligt extremt pålitliga mittfältare.
Men det var defensiven som verkligen stack ut.
Ibrahima Fofana fick, precis som mot Rakow i torsdags, visa att inhoppet mot Anderlecht var en plump i protokollet. Guineanen förtjänar respekt för hur snabbt han borstade av sig misslyckandet i Belgien.
Men bäst av alla?
Waylon Renecke. Här har Hammarby en kommande allsvensk stjärna. Duellspelet, spelförståelsen och förmågan att organisera en backlinje höll mot (ett visserligen bedrövligt) Häcken hög klass – och passningsspelet var sensationellt bra.