Valter Nilsson
Plats: Bananpiren, Göteborg. Publik: 12 000 (utsålt). Längd: 125 minuter. Bäst: ”Jerry”, ”Händer”, ”Havet” och ”Lukas, Dennis och farsan”. Sämst: Trist att leta efter något att gnälla på en sån här kväll.
GÖTEBORG. Sedan jag såg den här artisten välta omkull Pustervik i början av april har Valter Nilsson-febern som väntat bara ökat. I resten av landet – där det stadigt fylls på med fler spelningar och där ”Allsång på Skansen” nyligen släppte in honom i den allra bredaste folkligheten – men givetvis allra mest hemma i Göteborg.
Kring den här konserten, där folkhjälten från Högsbohöjd möter sin klart största publik hittills i karriären, ordnas det både för- och efterfester på olika krogar, och för alla som inte lyckades hugga en av de 12 000 biljetterna ställer P4 Göteborg upp och direktsänder hela giget i radio.
Antalet artister som lyckas bygga upp den sortens feber och engagemang på mindre än två år är synnerligen lätträknade.
Det krävs heller ingen exceptionell syn eller hörsel för att notera att den 36-årige sångaren och Stigberget, hans alldeles egna och i kväll tio personer starka västkustsvar på E Street Band, har laddat för den här historiska hemkomsten.
Och som de fångar stunden.
Direkt i öppningsnumret ”Tjugosju”, om rockdrömmen som faktiskt slog in när han nästan hade slutat tro på den, glöder det i ögonen när Nilsson rusar ut på avsatsen i publiken. Utan de röda shortsen men i skjorta, skinnväst, boots och Levi’s med snusfläckar.
Kvällen är vacker och ljum, ingen risk för något annat slags regn än publikens kärlek, som å andra sidan är ymnig. De tar över refrängen redan i andra låten ”Liden” på ett sätt som får Nilsson att stå en lång stund och blicka ut över folkhavet, blinka bort vad som ser ut som några tårar och konstatera att ”det här är så jävla sjukt”.
En stund senare berättar han att han har ”gåshud under fötterna” och hälsar publiken i båtarna och dem utanför avspärrningarna precis lika välkomna som alla som har biljett.
Han är omedelbart älskvärd, och alla låtar som han och bandet rullar ut i kväll känns på något vis redan som Gbg-evergreens.
”Högsbo Riviera” är vardagssoul av stora feelgood-mått, och precis när man knappt trodde att det kunde bli mer Göteborg glider en annan orubblig lokalhjälte in på scenen. Kompisen Kapten Röd var den som fick Nilsson att växla över till svenska. Den gänglige Majorna-toastaren gör sin egen ”1 000 000 nollor” och hjälper huvudpersonen med ”Apan”.
Riktig magi blir det när Nilsson först berättar att han äntligen har lyckats få hit Jerry i kväll. Låten som bär hans namn utvecklar sig till ett så euforiskt stycke arbetarklassanthem att publiken inte accepterar att den tar slut. De börjar sjunga ”Jerry, jag vill va som dig” på egen hand.
Självklart slängs det samtidigt upp en långärmad t-shirt från Svenska hamnarbetarförbundet.
”Vilka hjältar, alltså”, säger Nilsson och hänger tröjan på micken.
Vi får mäktiga, versioner av ”Pang pang”, ”Händer” och givetvis ”Döden”, så här i skuggan av Hisingsbron. ”Göteborg” ska vi förstås inte tala om.
Sarah Klang tar Amanda Bergmans roll med den äran i ”Buddy” och i ”Havet” blir det ett slags monumentalversion av den böljande vågdans som blivit den låtens gimmick.
Sångaren passar även på att nyttja sin första stund på de stora estraderna till något gott, och lyckas via en qr-kod på skärmarna driva in hela 270 000 till Göteborgs Stadsmission på de tre minuter det tar att spela Håkan Hellströms ”Tillsammans i mörker”.
Precis lagom till extranumren, när han har pumpat ut ”fomo” över 031-området i 90 jublande minuter, passar Valter Nilsson dessutom på att släppa nästa steg i den här karriäruppskjutningen: en precis lika stor konsert till på Scandinavium dagen innan nyårsafton, som final på ett redan triumfatoriskt år.
Han är en skicklig pr-strateg, också. Inte minst som den spelningen givetvis hjälper till att skapa sug även efter de mindre spelningarna i höst.
För ska segertåget fortsätta i det här exponentiella tempot kan gig på klubbnivå snart vara ett minne blott och en viss arena som börjar på U börja kännas inom räckhåll.
Kvällens show visar hur som helst att både Valter Nilsson och hans band har allt som krävs också för de stora scenerna. Utan att på något sätt förlora något av sin hemgjorda småskalighet.
Det enda som återstår är således att åter lyfta på hatten.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik