The Weeknd
Plats: Strawberry Arena, Solna. Publik: Ingen uppgift, men det verkar rätt fullsatt. Längd: Två timmar och sex minuter. Bäst: ”Blinding lights”, ”Take my breath”, ”The hills” och den fantastiska ”Save your tears”. Ingen borde vara förvånad. Sämst: Det finns ingen poäng med att en konsert innehåller 38 låtar plus eventuell moms. Oavsett om det i de flesta fall handlar om snuttar och avkortade versioner.
En staty står i centrum.
Den är inte stor. Tvärtom. Den är jättestor.
Huvudet svävar ungefär tolv meter över scenen.
Statyn är designad av den japanska konstnären Hajime Sorayama och föreställer en svävande kvinna. Den ingår i Sorayamas serie ”Sexy robots”. Skulpturen är den största av typen ”fine art” som har skapats för en liveshow. För alla som inte var där – föreställ er att Oscarsstatyetten har käkat anabola steroider och bytt kön.
Symboliken går ut på att beskriva den flytande gränsen mellan det mänskliga och det teknologiska. Den sexiga roboten är utrustad med laserögon och rökeffekter.
Under spelningens mer färglösa stunder går det att fundera rätt länge på just statyn. Vad fyller den för funktion? Sjunger den? Nej. Twerkar den? Absolut inte. Hämtar den på förskolan? Inte det heller. Är det showens Instagram-reel? Betalar folk verkligen 45 000 kronor, eller vad nu en konsertbiljett kostar numera, för att ta bilder av ett par gyllene bröst som svävar cirka åtta meter ovanför Helgens frisyr? Och inte minst – vad kostar det att släpa runt bautadamen över hela världen? Är frakten värd det?
En annan skillnad från senast The Weeknd, som egentligen heter Abel Tesfaye, syntes i Sverige är dekoren där bandet gömmer sig. Förra gången var det en dystopisk stad. I dag är det ruiner. Lite som utvecklingen i den verkliga världen.
Det saknas inte dyr scenografi. The Weeknd uppträder bland annat i en halv mask med lysande röda ögon. Trummorna dundrar loss till dansare i blodröda kåpor. Showen liknar en remix av den satanistiska orgien i filmen ”Eyes wide shut”, edm och cyberpunk.
Ibland är det dock svårt att veta vad som förtjänar den högsta applåden – framträdandet eller rekvisitan? Rökpuffarna? De Rammstein-pimpade eldväggarna? Lasern? Den långa rampen? Ballongerna i ”House of balloons”? Ett vanligt problem inom dagens arenapop.
Den kanadensiska världsstjärnan har en förmåga att hamna i skymundan av sina maffiga kulisser. Han är på sätt och vis mer närvarande och personlig i en strömmad spellista än på scen. De maximalistiska och extremt Spotify-anpassade hitsen har i många fall ett starkare ID än artisten som sjunger dem. Det finns en kyla och ett avstånd live som inte riktigt försvinner.
Och för att påpeka det mest uppenbara, en dörr så vidöppen att den knappt går att slå in längre, men det kan inte hjälpas:
Ingen konsert behöver innehålla nästan 40 låtar. Det är i regel minst 15 för mycket. Minst.
Sedan finns de där kromglänsande låtarna, melodierna och refrängerna som inte går att snacka bort. De är en del av 2000-talets dna. Alla som har läst ända hit vet vilka jag menar. Titlarna är skrivna och producerade tillsammans med fransmän och svenskar som Daft Punk, Max Martin och Oscar Holter.
Det vill säga: ”Starboy”, ”I feel it coming”, ”Take my breath”, ”Can’t feel my face”, ”Save your tears” och ”Blinding lights”. Den sista är ett av två starka bevis på att ”Take on me” med A-ha går att återvinna hur många gånger som helst. Den andra heter ”As it was” och spelades in av Harry Styles.
Men före och efter och under och mitt emellan är den futuristiska dekadensen rätt tom. Det finns en mättnad och gräns för konserter i stor skala med blinkande armband. I och med ”After hours til dawn tour” känns den passerad. Har man sett en av kolosserna har man i princip sett alla.
The Weeknd kan vara något mer live än r’n’b-musikens svar på Coldplay.
Alla andra förtjänar något mer än en guldstaty med rök i skrevet.
Fotnot: The Weeknd spelar även på Strawberry Arena söndag 9/8 och måndag 10/8.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.