Lennart Sjögren
Vi är en vi är många. Albert Bonniers förlag. 47 sidor.
Anna Lundvik är kritiker och medarbetare på kulturredaktionen.
Sedan 2008 har poeten Lennart Sjögren sagt att varje ny bok ska bli den sista. Men sedan dess har han gett ut sju böcker, och poesipubliken har vant sig vid att ta emot denna varning med ett kärleksfullt leende, samtidigt som alla vet att den också bör tas på allvar. Tidigare i juli fyllde Lennart Sjögren, en av våra största diktare, 96 år. Den uppmärksammande ”Det röda äpplet” från 2022 utgår från en tillvaro på ett ålderdomshem.
Det är med andra ord ett smärre mirakel att Sjögren fortsätter att skriva några av Sveriges finaste dikter. För det gör han. Och nyutkomna ”Vi är en vi är många” på nätta 47 sidor är inget undantag.
Hur ter sig världen när man levt i snart ett sekel?
Jag fastnar för en dikt som på ett för naturdiktaren Sjögren lite ovanligt vis tydligt adresserar klimatförändringarna. Den börjar såhär: ”Ännu syns älgkronorna / glida över grantopparna i de södra skogarna / Men hettan är på väg”. Hörde ni? Ännu! Vilket olycksbådande litet ord. Fram manas bilden av en rätt så ung produktionsskog. Med några snabba penseldrag rör sig dikten över vårt långa land, där ”Vi vrider oss framför rubrikerna / om den kommande värmedöden” medan fjällräv och älg flämtar i ”den nya hettan”. Om fler ännu brydde sig om dikter hade detta kunnat bli allmängods.
Det finns inget krångligt över orden eller bilderna, och de är inte särskilt många, men ändå är det så mycket som blir sagt. Rytmen är dikternas stadga och stomme. ”Vi har en föreställning om världen / har världen en föreställning om oss” skriver Sjögren och öppnar upp för ett mysterium. Människan har försökt göra det vi kallar naturen till det agenslösa Andra, och kanske finns Sjögrens poetiska kärna i att den föreställningen är oförenlig med vad världen verkligen är.
Blandningar, sammansmältningar och materiella upplösningar är motivet framför andra. Särskilt är det sant i samlingens tredje svit, där motsatspar som död och liv, sommar och vinter, förflutet och nu, smälter samman. Istället: cykeln, eller snarare kransen. Som om tiden – den som i barndomen upplevs så lång – komprimeras till ett ögonblick där allt finns samtidigt.
På många sätt är det en mörk bok i dödens närhet. Men den är skriven ur djup visdom, där känslostormarna möts med jämnmod och perspektiv. Där endast det dova och monumentala återstår. Och så slutar boken med en dikt där Hoppet är det som för talan, och hoppet lovar oss att det alltid kommer att återvända.
”Vi är en vi är många” är helt enkelt otroligt bra. Och hur framtiden än blir, så kommer Lennart Sjögrens dikter att leva.