Katarina Emgård är kulturjournalist.
”Den som har en hund har ett hem”, skriver journalisten och författaren Göran Greider i boken ”Stinas bästa vän: En hundägares glädje, sorg och förundran” (2024), om relationen till familjens lojala och nyfikna springerspaniel Stina. Greider erkänner att han egentligen inte ville ha någon hund, utan att det var fru och dotter som övertygade honom om att adoptera lilla Stina.
I likhet med Greider var det min dåvarande sambo som initierade impulsköpet av Buffy via en tveksam annons på Blocket. Relativt omgående insåg jag att merparten av ansvaret för vår galna blandrasvalp skulle landa på mig.
När hon gick bort 2024 var det inte tal om att skaffa en ny hund. Inte bara därför att saknaden inte kunde ersättas med en valp, utan också för att det blivit oerhört mycket dyrare med hund både i inköp och omkostnad. Dels till följd av att priserna för en valp exploderat med ökad efterfrågan under coronapandemin, dels för att flera små svenska veterinärkliniker köpts upp av stora amerikanska kedjor som utplånat all konkurrens.
Under mitt liv har hunden gått från att vara en självklar följeslagare och väktare av släktgården till en samtida klassmarkör att bära runt på i sin designerväska. Men hur blev människans bästa vän en statussymbol?
Uttrycket ”människans bästa vän” användes först av Fredrik II av Preussen på 1700-talet, men idén om den trofasta hunden beskrevs redan av Homeros i ”Odysséen”.
Jag kontaktar osteologen Elisabeth Iregren och arkeologen Kristina Jennbert, som forskat på relationen mellan hund och människa i forntiden.
Vi sätter oss ner i kaféet på LUX i Lund. Tystnaden som följer med sommaruppehållet har brett ut sig i lokalen med de stora glaspartierna som ramar in grönskan utanför. Bara kaffemaskinens stötvisa brummande talar om att det inte är helt folktomt.
En av mina första funderingar är om förhållandet mellan hundar och människor initialt varit mer jämställt. De svarar simultant att de aldrig använt sig av det ordet, men att det inte är så tokigt. Elisabeth Iregren drar en parallell till hur jägare behandlat sina bytesdjur. Att de vördat dem med stor respekt eftersom de var nödvändiga för deras överlevnad. Därför är det högst troligt att också hundar haft ett högt värde.
– Vargen jagar i flock och troligen har människan gjort det också. De anpassade sig till varandra. Ett ömsesidigt beroende, svarar Elisabeth Iregren.
42 266 hundar bor i nordvästra Skåne, enligt Jordbruksverket 2025. I Helsingborg är topp tre hundraser: labrador retriever, golden retriever och schäfer. Statistik som dock inte återspeglas på hunddagiset Pilshults gård, strax nordöst om Mariastaden.
Jag har begett mig dit för att prata med delägare Mattis Rasmussen om relationen till hunden i vår samtid. Han har tillsammans med Caroline Petersson drivit hunddagis och pensionat sedan 2019 och har idag i snitt 40 hundar som tillbringar sina dagar hos dem. Här får de vistas i rastgårdar utomhus och gå på skogspromenad, anpassat efter hundens behov. Att hundarna har möjlighet till fri utevistelse är vad som gjort deras hunddagis så eftertraktat.
Direkt när jag hoppar ur bilen för att möta upp Mattis Rasmussen börjar de hundar som för tillfället befinner sig inomhus i den enorma ekonomibyggnaden att yla. När väl en börjat, hakar resten på, inte helt olikt hur barn på förskola inspirerar varandra till tjut. Men en hund som ylar, lär jag mig, gråter inte – den kommunicerar.
Sally, en labradoodle, springer glatt fram och tillbaka i sin uterastgård och vill att jag hälsar. Av respekt låter jag dock bli, även om det nästan är omöjligt att värja sig för hennes entusiasm.
Att hundarna har det bra på Pilshults gård är lätt att se. Istället för att behöva tillbringa timmar ensamma hemma när husse och/eller matte jobbar, får de här leka fritt. Varje uterastgård är bemannad med en ung tjej eller kille (drömanställning) som finns till hands vid konflikter eller behov av närhet och kel.
Men en dagisplats är inte billig. Den kostar 4000 kronor i månaden, vilket kan jämföras med 1847 kronor i maxtaxa för förskoleplats. En av mina första frågor blir därför vem den vanligaste kunden är.
– Det är mest egenföretagare, från advokater till ingenjörer. De som är i väg mycket med jobbet. Sedan har vi våra stamkunder som har sina hundar här två till tre gånger i månaden. Det blir ett speciellt band till dem också och kul att de kommer tillbaka, säger Mattis Rasmussen.
Göran Greider skriver om hur han inte kan komma på en enda människa i sin arbetarsläkt som höll sig med hund, däremot fanns i byn vallhunden Valle. När jag växte upp hade vi i min familj också en vallhund som hette Valle. Han var en collie, troligen därför att tv-serien ”Lassie” var populär under min fars uppväxt (våra collies jagade dock fler traktorer än räddade kvinnor i nöd). Att valet av hund styrs av populärkultur och kändisar är särskilt tydligt med Paris Hiltons chihuahua-effekt under tidigt 2000-tal och den stigande efterfrågan på dalmatiner efter Disneys ”101 Dalmatiner”.
Att jag och min dåvarande pojkvän valde en blandras – en ruffig schäfer – föll sig kanske undermedvetet av att jag älskade ”Änglahund” som barn, en tecknad film om gathunden Charlie från den undre världen som blir vän med en föräldralös flicka. Forskare vid det brittiska företaget OnePoll fann också i en undersökning gjord 2009 att 44 procent av de som identifierade sig som överklass valde en hundras som signalerade deras sociala ställning, medan 80 procent av hundägarna i medelklassen valde raser som återspeglade deras kulturella arv.
Golden retriever har länge setts som den bästa familjehunden, vilket också topplatsen i statistiken antyder (tredje plats nationellt i Sverige). Det är en ras som i populärkultur ofta agerar perfekt familjehundsarketyp likt i Hollywood-klassikern ”Den otroliga vandringen”.
Men rasen är ett exempel på hur fiktionen inte alltid stämmer överens med verkligheten. Mattis Rasmussen på hunddagiset är inte lika positiv till golden retrievers:
– Folk tänker att golden retriever och labrador är de bästa familjehundarna som finns. Men köper man en golden retriever vet man inte riktigt vad man får. Det är absolut den sötaste valpen, men sedan växer den upp och de är väldigt instabila i psyket för att de är så sönderavlade.
Jag undrar om det inte är risken när efterfrågan på en specifik ras blir stor till följd av en rådande trend. Mattis Rasmussen instämmer och säger att det inte heller alltid är lyckat att korsa raser hursomhelst.
– Det ser vi ofta här. Labradoodle, cockapoo, alla i doodle-familjen som är populära nu. Du vet aldrig vad du får. När du korsar en labrador och en pudel mixar du en av de dummaste hundarna med en av de smartaste som finns. Det blir inte bra.
Han berättar att när labradoodle introducerades på marknaden kostade den upp emot 75 000 kronor därför att den var unik. Den såldes in som allergivänlig med låg hårfällning, vilket senare visat sig inte alltid stämma, men det trissade upp priset. Idag, när de blivit vanligare på marknaden kostar de inte mer än renrasiga hundar.
Göran Greider skriver att han som vänsterman kände sig obekväm med ras-språkbruket kring hundar. Att han ville vara rasblind och att han efter tusentals möten med andra hundar på sina promenader med Stina konstaterat att det är deras individuella egenskaper som skiljer dem åt, snarare än rasen.
Elisabeth Iregren och Kristina Jennbert menar att det inte går att dra en tydlig parallell mellan utseende och beteende. Avel som den ser ut idag är en relativt ny företeelse.
Fram till järnåldern fanns det i Norden bara spetsliknande hundar, även om människan troligen alltid gjort ett urval vid valpning och tagit vara på de mutationer som varit tacksamma. Man har funnit bevis för att hundar använts som klassmarkör redan under järnåldern. I en båtgrav på Öland hittade man fem ovanligt stora hundar med påkostade halsband, vilket indikerar att de haft en speciell betydelse för ägarna. Utsmyckningen signalerade rikedom och social prestige. Inte helt olikt hur Demi Moore lät specialbeställa matchande halsband åt sin hund Pilaf till Met-galan 2025.
Hundarna skulle imponera på rivaler, och medverka vid strid. Tidiga hällristningar visar muskulösa män med spjut, svärd eller höjda yxor med en hund vid sin sida. Huruvida en hund blir aggressiv eller ej, beror dock på människan snarare än rasen, menar Mattis Rasmussen. De anställda på Pilshults gård föredrar ofta de hundar som många har fördomar om: rottweiler, grand danois och amstaff.
Göran Greider skriver att han inte förstår varför så många vill ha en kamphund: ”De som har sådana ser ut som att de går runt beväpnade på gatorna.” Men Mattis Rasmussen menar att tvärtemot vad många tror har en amstaff ett stabilt psyke:
– Det är en hund som är tränad för att vara robust, absolut. Men vi har fem amstaff här och har aldrig haft några problem med dem – de är världens snällaste.
Göran Greiders fördom om kamphundar och deras ägare går inte bara att koppla till historien, utan rör kanske också klass. Vid en promenad från södra till norra delarna av Helsingborg (med generaliserings-glasögon på) skiftar hundlandskapet från unga killar med kamphundar till kulturtanternas handväskhundar (ibland skjutsade i barnvagn). Amstaff köps ofta på Blocket, och har bara därför lägre status gentemot en renrasig hund införskaffad med stamtavla genom Svenska kennelklubben.
Mattis Rasmussen menar att dilemmat inte är rasen i sig, utan att de som köper den inte vet hur de ska hantera hunden och att den då blir aggressiv:
– Det är skitcoolt när den visar upp sig genom att hoppa fram på bakbenen, men ser du på våra amstaff här är de familjehundar på samma sätt som en labrador. De är precis lika snälla. Jag har aldrig blivit biten av en kamphund. Däremot har jag blivit biten av en golden retriever, whippet, labrador och chihuahua som många tycker är världens finaste hundar.
Enligt Elisabeth Iregren och Kristina Jennbert går det att utröna hundens status i samhället utifrån vad den ätit, och huruvida de begravts med sin ägare. Hundben har funnits både på avfallshögen och i gravar under stenåldern, som i Skateholm i Trelleborgs kommun, där den begravda hunden är lagd med rödockra längs med ryggen och med föremål precis som en människa.
– Efterlevande använde hundarna och andra djur i ceremonier för att poängtera den dödes status. Att man har hund och vilken typ av hund säger någonting om den döde, berättar Kristina Jennbert.
I forskningsrapporten ”Pets as a status symbol” (2012) beskrivs det hur vi väljer sällskap utifrån vad som ses som en förlängning av det egna jaget i jakt på en särskild klassmarkör, trend eller status. I takt med att doodle-familjen blivit vanligare har nu allt fler kändisar gått över till rescue- och omplaceringshundar.
Antrozoologen Harold Herzog beskriver, med hänvisning till sociologen David Liebersons teori om klassimitation i artikeln ”Forty-two Thousand and One Dalmatians: Fads, Social Contagion, and Dog Breed Popularity, Society & Animals” (2006), att när en hund som förknippas med de rika blir populär över klassgränserna, ”skiftar överklassens smak till en ny, mer exklusiv ras”.
Omhändertagna gatuhundar signalerar inte ”dyr i inköp”, men är i linje med den filantropi som många superkändisar gärna vill associeras med. Det kan kanske ses som ett försök att återskapa bilden av sig själv som god samarit, att vi skulle göra allt för vår bästa vän i likhet med protagonisten i Agatha Christies novell ”Näst efter en hund” (1929), som tackar ja till ett lönsamt frieri i hopp om att förse sin åldriga hund Terry med mat. Som Christie skriver: ”Bara gifta kvinnor kan ha hund [...]”.
Men gatuhundar från andra europeiska länder är också ett billigare alternativ för hundkära som inte har råd med en renrasig hund. Jag undrar dock om det inte finns risker med att deras popularitet ökar, men Mattis Rasmussen på Pilshults gård ser inga problem med det:
– Vi har en hel del här och de är fina hundar. De njuter av livet, för att de haft det hårt innan. De har fått en andra chans från att ha bott på gatan och jagat möss.
Han fortsätter:
– Vi har en grekisk vallhund här och en från Irland som de kastade ut på gatan för att hon hade underbett och inte gick att avla på. Sedan har vi en från Polen och en från Malaysia. De trivs med kel och att man ger dem mycket uppmärksamhet. Visst kan de vara väldigt osäkra i början och man får jobba med att bygga upp förtroendet, men när man väl får det är det världens bästa hundar.
När jag lämnar Pilshults gård (energifylld av att ha klappat både en grand danois, en schäfer och en doodle) tänker jag att beslutet om en ny familjemedlem inte borde utgå från rådande trender. Vi borde påminna oss om att för att vara bästa vänner krävs inte bara ett ömsesidigt beroende, utan också kärlek. Och kanske till och med våga närma oss deras perspektiv, som Göran Greider gör när han beskriver världen genom Stinas ögon:
”Plötsligt rycker hon till. Hon hör röster på gården. Det klampar till på verandan. Hon flyger upp ur soffan. Hon kastar sig mot dem som gör henne hel igen.”