Hur kan någon vara förvånad? Det är min tanke när nyheten basuneras ut att Richard Jomshof (SD) har kallat Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg för quisling, landsförrädare.
Dels för det här har varit Sverigedemokraternas framgångsstrategi inför varje val. När partiet ligger stilla i opinionen, och dessutom inte lyckas sticka ut i ett politiskt klimat där främlingsfientliga åsikter numera är mainstream, behövs rejält braskande kvällstidningsrubriker. Helt oavsett om de är positiva eller negativa.
Dels för att det här ju är vad Jomshof tycker.
Ändå fastnade i stort sett alla i den listigt gillrade SD-fällan. Det är ”personer som Richard Jomshof som styr Sverigedemokraterna”, dundrade S-ledaren Magdalena Andersson, som av bara farten också hade kallats quisling av SD-ledamoten.
”Osmakligt”, slog statsminister Ulf Kristersson (M) fast och sade sig ha ”framfört ungefär det” till Jomshofs chef Jimmie Åkesson, men passade därtill på att lägga skuld på såväl Lindberg som allehanda andra journalister:
”Vi kan inte ha en valrörelse som handlar om glåpord, föraktfullhet, att kasta invektiv på varandra. Det gäller både enskilda politiker och enskilda ledarskribenter vill jag understryka.”
Och i Svenska Dagbladet verkade den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl fullt ut tro på Richard Jomshofs initiala försvar, om att detta skulle vara en tillbakakaka.
”Det skäl riksdagsledamoten anger till varför han fann det passande att tillgripa landsförrädarliknelsen är att Anders Lindberg tidigare liknat Ulf Kristersson vid Franz von Papen, en politiker i Weimarrepubliken som bjöd in Adolf Hitler i regeringen”, skrev Lifvendahl.
Fast Richard Jomshofs quisling-tourettes har ju inte med någon hämnd för misshagliga ledartexter att göra. Inte heller är snacket nytt. Idén om att vissa människor är quislingar, landsförrädare, är i själva verket partiets raison d'être sedan länge, vid sidan om främlingsfientligheten.
På X uppmanar Expressens politikreporter Max V Karlsson dem som mot förmodan inte har koll på historien att läsa Sverigedemokraternas vitbok. Där ägnas ett helt kapitel åt denna centrala kategori i den sverigedemokratiska ideologin: landsförrädarna, de som uppfattades agera ”i direkt strid med Sveriges och svenskarnas intressen”.
Läs: de som inte hatade invandrare.
På 90-talet var ”Månadens landsförrädare” exempelvis ett återkommande inslag i medlemstidningen SD-kuriren, konstaterar Karlsson. Och så sent som 2021 gjorde SD-kanalen Riks en satsning på programmet Mediedomstolen, där partiets nuvarande Europaparlamentariker Dick Erixon skulle döma medier och enskilda journalister.
Idén, enligt SD-nära tidningen Samtiden, var att ”granska nyheter och avgöra om mediers rapportering i olika sammanhang gör sig skyldig till fake news eller inte”.
Inte helt olikt Donald Trumps uthängningar på Vita husets hemsida av ”Media offender of the week” – den tv-kanal, tidning eller enskilda journalist som just denna vecka har gjort sig skyldig till att förnärma presidenten.
”Det amerikanska folkets fiender”, som Trump benämnde den amerikanska mediekåren redan under sin första mandatperiod. ”Denna nations fiender”, som SD:s nuvarande stabschef Linus Bylund sade redan för tio år sedan och syftade på ”stora delar av Sveriges navelskådande trångsynta journalistkår”.
Lügenpresse, lögnpressen, för att tala det språk som Vidkun Quislings idoler använde mot oberoende medier i 30-talets Nazityskland.
Visst älskar Richard Jomshof att provocera, visst gör han detta med partiets goda minne, för att få rubriker och för att Jimmie Åkesson ska få anklaga kritiker för att spilla ”krokodiltårar”.
Men hur obekvämt det än är för SD:s samarbetspartier menar han faktiskt just vad han säger, att Anders Lindberg är en landsförrädare, ihop med alla de andra som vill se ett annat Sverige än SD:s. I paritet med den norska nazikollaboratören Vidkun Quisling, han som för övrigt avrättades för sina brott.
Och om ingen trodde på honom tidigare så inskärpte Jomshof själv detta på fredagen, i en ny tirad på X – nu riktad mot Socialdemokraterna.
”Den enda ministerpost jag kan tänka mig är den som avislamiseringsminister”, skrev SD-ledamoten och utfäste ett löfte att ägna ”hela min politiska gärning åt att försöka minimera skadeverkningarna av den sjuka politik ni driver”.
”Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är ett förräderi mot Sverige och det svenska folket”, skrev Jomshof och fortsatte:
”Det finns för övrigt en historisk parallell jag skulle kunna göra här om en viss norsk landsförrädare som valde att förråda sitt land precis som ni. Men jag tror ni vet vad jag menar vid det här laget, så jag låter det vara osagt.”
Vad Ulf Kristersson ska ”framföra” till Jimmie Åkesson denna gång, om han ens ids?
Sanningen, kanske: att SD gärna får önska att meningsmotståndare straffas, bara inte partiets företrädare säger det så tydligt, så nära ett val.
Veckans tips
Navelskåderi:
Debatten om Stockholms tråkighet
”Dött” och det ”tråkigaste resemålet någonsin”, tyckte en amerikansk turist och lade upp omdömet om huvudstaden i sociala medier. Att kommentaren blev viral och ledde till såväl inslag i SVT (3/8) och debatt i P1 Morgon (7/8) visar att hon hade rätt.
Konsert:
Joshua Idehen på Malmöfestivalen
Passa på att köpa en öl under övertydliga Mum does the washing, men stanna för underbara It always was. (Torsdag klockan 20 på Gustavscenen)
Bok:
Skärvorna av Bret Easton Ellis
Åsikterna går isär om tv-serien som just haft premiär. Läs boken först så kan du också tycka som ett proffs. (Disney+ eller närmsta bokhandel)