Tre frågor definierar 2020-talet i Europa: det pågående kriget i Ukraina, USA:s förändrade roll i Europa och kontinentens ekonomiska stagnation. Vare sig vi vill det eller inte så påverkar dessa händelser Sverige.
Ändå behandlas de inte i valrörelsen av public service med den tyngd de kräver.
Kriget är ingen lokal angelägenhet för Ukraina; det har helt förändrat den europeiska säkerhetspolitiken och ställer våra svenska politiker inför en lång rad svåra beslut och dilemman. På grund av att Sverige är nära allierat med Ukraina så har vi ofrånkomligen blivit inblandade i vår tids stora militära konflikt.
Ryssland har täta förbindelser med Iran, militärt och ekonomiskt. I Ryssland tillverkas iranska drönare på licens och Iran har av Ryssland fått satellitdata i realtid för att kunna slå till mot amerikanska baser i Mellanöstern.
Kina understödjer Ryssland och Iran, både genom export av kritisk teknik och genom att köpa råvaror. I Säpos sammanställning över de främsta säkerhetspolitiska hoten mot Sverige lyfts särskilt just Ryssland och Iran. Och vårt ekonomiska beroende av Kina har enbart växt under de senaste två decennierna.
Men trots att Sverige i praktiken är part i den pågående, närmast globala, konflikten märks det knappt i den politiska debatten eller den begynnande valrörelsen. Saknas konflikter mellan partierna? Råder total enighet? Knappast, det finns mycket att tydliggöra i allmänhetens intresse.
Medan Sverige har blivit direkt involverat i pågående konflikter genomför USA till slut det som har varit på tapeten alltsedan Barack Obama var president: ”The pivot to Asia”. Nu handlar det inte längre om ord; USA ställer i praktiken om sina militära prioriteringar. Under 2025 lämnade en brigad ur den 101:a luftburna divisionen Europa utan att ersättas av en annan enhet. I maj 2026 påbörjades en minskning av truppnärvaron i Tyskland. Under ett år ska ungefär 5 000 soldater lämna landet.
På Trump låter det ofta som om Europa nu ensamt får stå på egna ben medan det i praktiken alltjämt är USA som utgör basen för det europeiska försvaret. Men hur länge till? Och hur ska notan, som beräknas till 500 miljarder euro, hanteras? Riktningen är tydlig: USA lämnar gradvis över ansvaret till oss.
Sverige har en nyckelroll på det som kallas för Natos ”norra flank”. Men hur ska vi axla det ansvaret? Vilka alternativ finns och hur ser de två regeringsalternativen på de olika lösningarna? Många beslut återstår att fatta.
Resonemanget behöver inte bli abstrakt eller vagt i kanterna. Ett konkret exempel är Försvarsmaktens beslut tidigare under 2026 att köpa in fyra fregatter från Frankrike för totalt 40 miljarder kronor. Skeppen ska levereras mellan 2030 och 2034. Frågan är förstås: Till vilken nytta?
Om det är något den marina delen av kriget i Ukraina kan lära oss är att flottornas mobilitet är lika med noll. Den ukrainska flottan, som visserligen var liten till att börja med, är borta och det som finns kvar av den ryska sitter fast i hamnar, så långt bort från händelsernas centrum som det går.
I ett sådant läge har den svenska Försvarsmakten gjort en historiskt stor investering i skepp som i skarpt läge, liksom ukrainska och ryska skepp, riskerar att hamna på havets botten eller bli undanstoppade i en hamn.
Det borde ha blivit en stor offentlig diskussion om försvarets prioriteringar och säkerhetspolitiken i vårt närområde. Satsningen är för stor och har alltför stor bäring på Sveriges försvarsförmåga i närområdet för att avgöras av Försvarsmakten.
Ekonomin då? Arbetslöshet och Sveriges ekonomiska utveckling behandlas pliktskyldigt. Något utrymme för det som sker i Europa och hur detta i förlängningen får konsekvenser för Sverige tycks inte finnas.
Tyskland, som är Sveriges största exportmarknad, lider under hela 2020-talet av fallande industriproduktion och permanent stängda eller flyttade fabriker, med tiotusentals försvunna industrijobb som följd.
Efter flera års stagnation börjar det nu märkas i den offentliga ekonomin: sedan 2022 har antalet tyska kommuner som lider av underskott ökat dramatiskt. Utgifterna i välfärden håller inte jämna steg med inkomsterna, som har fallit på grund av minskad export, högre inflation och de numera permanent högre elpriserna (delvis en konsekvens av kriget men också av nedläggningen av kärnkraften).
Europas eftersläpning när det kommer till allt som rör digitala tjänster, digital infrastruktur och ny teknologi är inget nytt 2020-talsfenomen; AI-revolutionen understryker enbart hur långt efter Europa har hamnat.
Tysklands och i förlängningen Europas ekonomiska kris har inte uppstått plötsligt och kan inte åtgärdas snabbt; den är ett långsiktigt strukturellt problem. Den borde förstås vara central i en svensk politisk valrörelse.
Men några spår av detta går inte att se, trots de många svenska vinklarna på utvecklingen. Vi har genomlevt Northvolts konkurs, den största i modern tid (i en bransch som Kina dominerar). Men det tycks mest betraktas som historia vid det här laget, inte som föremål för en debatt om hur vi kan göra annorlunda i framtiden.
”Vi ska inte diskutera gårdagens nyheter” är en rimlig invändning, men den pågående ekonomiska krisen rymmer fortfarande nya vinklar och har också en viktig svensk beståndsdel: Europas beroende av både kinesisk tillverkning och råvaruförädling.
I slutet av juli 2026 lanserade energi- och näringsministern Ebba Busch (KD) regeringens mineralstrategi. Målet är att förenkla och möjliggöra mer brytning av alltifrån kalk till kobolt. Det här är förstås inte en okontroversiell eller enkel fråga: gruvnäringens intresse, som är av strategisk betydelse för både Sverige och Europa, står i motsats till miljöpolitiska intressen. Men debatt och djuplodande utfrågningar lyser med sin frånvaro i exempelvis public service.
Ämnena är stora, inte sällan komplicerade och fria från omedelbar klickpotential. Kanske är de just därför särskilt lämpade att lyftas av public service i Sverige. Under våren 2026 fick jag ännu en gång en förfrågan från P1 om att diskutera Liberalernas låga opinionssiffror. Jag svarade att jag bara veckan dessförinnan hade deltagit i ett sådant samtal, men frågade: ”Vad sägs om en debatt om problemet med råvaruberoende och svårigheten att öppna gruvor i Europa?” Det blev förstås inget.
Medier, i synnerhet skattefinansierade sådana, har ett stort ansvar för att ställa rätt frågor och rikta uppmärksamheten mot långsiktiga problem och dilemman i vår tid.
Mediekanaler besitter det författaren Lars Gustafsson beskrev som problemformuleringsprivilegiet. Trots sociala mediers centrala roll i vår offentlighet finns alltjämt institutioner som har privilegiet att definiera vilka problem som ska diskuteras och vad vi ska rikta vår uppmärksamhet mot.
Kanske är det här ansvaret ännu större i en tid när det som drar på sociala medier riskerar att bli föremål för påverkansoperationer eller helt enkelt vara det mest snaskiga för dagen. Men lyssnar man på partiledardebatterna och annan valrörelsebevakning så känns det ofta som att det här privilegiet är fullkomligt förslösat.