De senaste tio åren har Göteborg tappat i genomsnitt 1 500 barn till övriga Göteborgsregionen. Trenden är tydlig: barnfamiljer lämnar Göteborg. När det andra barnet kommer går flyttlasset till Kungsbacka, Lerum eller någon annan mindre ort. Det är resultatet av dåliga politiska beslut.
Göteborg är inte bara Sveriges näst största stad. Vi är också en stor kommun med ytor som skulle kunna bebyggas med radhus och villor. Bara i Kärra Skogome skulle vi ha kunnat skapa 5 000 nya radhus och villor om inte Socialdemokraterna och deras stödpartier sagt nej.
Än värre är problemen i skolan och förskolan. Varje år lämnar 1 000 göteborgselever nian utan gymnasiebehörighet. Fem av Sveriges tio sämsta grundskolor drivs av Göteborgs Stad. Det hade antagligen räckt för att många föräldrar skulle överväga andra platser för sina barns uppväxt.
Mer troligt är dock att många skräms iväg långt innan dess. Som om det inte räckte med skolorna har Göteborg också de sämsta kommunala förskolorna i Göteborgsregionen. I den årliga enkäten bland föräldrar får Göteborgs kommunala förskolor lägst omdöme när det gäller omsorg, utveckling och lärande. Det är ett svek mot barnen och kranskommunernas bästa argument för att locka barnfamiljer.
Hur kan Göteborg få så dåliga resultat när vi lägger så mycket pengar? Svaret är bristande styrning och ledning.
Även när det gäller barngruppernas storlek är Göteborg bland de tre sämsta för de minsta barnen och på den nedre halvan för 4–5-åringarna. Dessutom har vi fler barn per legitimerad förskollärare än genomsnittet. Slående är också att kommuner med fler barn per pedagog och större barngrupper än Göteborg får bättre omdömen i föräldraenkäten.
Den bristande kvaliteten är heller inget storstadsfenomen. Göteborg kommer ut sämre än både Stockholm och Malmö när det gäller barngruppernas storlek. Detta trots att vi lägger mer pengar än Malmö och de flesta kranskommunerna på förskolan, och nästan lika mycket som Stockholm.
Vad beror detta på? Hur kan Göteborg få så dåliga resultat när vi lägger så mycket pengar? Svaret är, som i så många andra fall, bristande styrning och ledning. Socialdemokraterna och deras stödpartier klarar inte av att prioritera och se till att pengarna gör nytta.
Dyrare lokaler än Stockholm
Tittar man närmare på siffrorna finns två områden där Göteborg sticker ut: lokalkostnader och antalet barn per anställd. Vi har till och med högre lokalkostnader per barn än Stockholm. Att vi dessutom har relativt få barn per anställd, men många barn per legitimerad förskollärare, tyder på att vi antingen har för många byråkrater eller inte lyckas attrahera utbildad personal. Under alla omständigheter är det ett underbetyg åt Socialdemokraterna, som haft makten i 43 av de senaste 50 åren.
Vi moderater menar allvar när vi säger att vi vill prioritera förskolan. Det handlar både om mer pengar än Socialdemokraterna och tydligare krav på att resurserna ska gå till barnen. Vi vill införa ett maxtak för barngruppernas storlek. Barnen i Göteborg ska inte trängas ihop i större grupper än i övriga Sverige. Skolverkets riktlinjer om högst 12 barn i småbarnsgrupper och 15 barn i grupper för äldre barn ska gälla. I varje grupp ska det finnas minst två förskollärare och en barnskötare.
Vi vill också att förskolan tydligare ska förbereda barnen för skolan, med mer fokus på läsning, språk och matematik. Alla 4–5-åringar ska garanteras ett fast antal timmars högläsning samt arbete med språkutveckling och matematisk förståelse varje vecka. Förskollärare måste få tillräcklig planeringstid för att hålla hög kvalitet i undervisningen, och all personal i förskolan ska tala svenska.
Rädda små förskolor
Samtidigt måste vi stoppa Socialdemokraternas stordriftshysteri. Små, trygga och uppskattade förskolor ska räddas – oavsett om de är kommunala eller kooperativ. Göteborg ska inte bygga fler jätteförskolor. Pengarna ska i stället gå till barnen, personalen och de förskolor som redan finns. Föräldrakooperativ ska kunna vara kvar i kommunala lokaler.
Att behålla barnfamiljerna är viktigt för Göteborgs möjligheter att finansiera välfärden, hålla stadskärnan levande och dela kostnaderna på fler. Här är förskolan avgörande. Men framför allt är fungerande skolor och förskolor en ödesfråga för alla barn som växer upp här. Vi kan inte fortsätta att svika dem. År efter år. Generation efter generation. De förtjänar ett styre som klarar av att prioritera, så att pengarna går till barn, inte byråkrater. Då blir förskolan en förberedelse för skolan, inte en förfärande dyr förvaring.
Axel Josefson (M), oppositionsråd