The Weeknd på Strawberry arena
BÄST: ”Die for you” och ”Save your tears” - äntligen flexar The Weeknd sin guldpipas fulla potential
SÄMST: En artist som har mask eller solglasögon på sig i nästan två hela timmar är snudd på oartigt
STÄMNING: Snäll men förvånansvärt hög. The Weeknd kan ha musikbranschens trevligaste fans
SPANING: Det är sällan man grämer sig för att man missade förbandet, men Plaiboi Cartis inhopp på två låtar visar sig bli en av kvällens höjdpunkter
Det spelar ingen roll att Nationalarenan osar som tusen brända tomtebloss. All laser och rök i världen verkar nämligen inte kunna få The Weeknd själv att tända till.
Hans över fyra år långa After Hours til Dawn Tour är det sista Abel Tesfaye gör under namnet The Weeknd och tacka sjutton för det – jag har sällan sett en artist i större behov av att hitta på något nytt.
”Take my breath” är en oemotståndligt välproducerad dansgolvshit, ändå rör sig The Weeknd lojt och långsamt på scenen – det är stundtals så att man vill rusa fram och erbjuda en stol. Och visst lyckas han få tiotusentals fans att sjunga med i ”Can’t feel my face”. Men ändå når leendet bara då och då ögonen.
Hans mörka, glittriga och popiga rnb som kändes så oemotståndlig under tiotalet låter påfallande omodern idag. Låtarna är snygga men blanka som teflon och kusligt svala. Han har heller inte ”det”, alltså vad som under tjugotalet blivit allt viktigare för att nå genom bruset: En stark personlighet och viljan att vara en del av samhällsdebatten. Han är helt enkelt ingen Bad Bunny, Taylor Swift eller Zara Larsson.
Ändå borde han kunna göra mer både av sin välproducerade låtkatalog och sin maffiga scenografi. Hajime Sorayamas tolv meter höga guldrobot i mitten av arenan är vacker och mäktig men samtidigt obehagligt livlös. En smart visuell blinkning till The Weeknds låtar om droger, kändisskap och olycklig kärlek.
Men det postapokalyptiska och dystopiska temat med skyskrapor i ruiner och långsamma dansare i någon slags röda burkor framstår mest som märkligt i kombination med The Weeknds ytliga och glättiga framtoning. Alldeles för många låtar slarvas bort i förkortade versioner. Och hör jag en till textrad bytas ut mot orden ”Stockholm” eller ”Sweden” så flyttar jag.
The Weeknd är en proffsig, artig och rutinerad värd, men han lurar ingen. Visst har han begåvats med en otrolig röst. Ändå är det när han lånar ut mikrofonen till ett förtjusande, falsksjungande fan på första raden som det blir uppenbart vad han själv just nu saknar. Energi, glädje och geist.
För detta må vara en av historiens längsta och mest inkomstbringande turnéer. Men när sista pyron falnat infinner sig en proppmätt känsla. I en tid när konsertupplevelserna ständigt tävlar om att vara störst och värst vore det verkligt lyxiga snarare att få se en favoritartist på en mindre och mer intim scen. Att faktiskt få kontakt med artisten i fråga. Ska det vara så mycket begärt?