Anna Lundvik är medarbetare på kulturredaktionen.
Det är en måndagskväll, den 2 augusti 1976. Klockan är strax efter halv tio.
På TV1 den här kvällen visar de en man som sitter och läser vid ett skrivbord.
Han är i fyrtioårsåldern, med helskägg och glasögon, klädd i en rätt så tight, rosa-rutig tenniströja. Omständligt får han fyr på en tändsticka och tänder sin pipa. Lite irriterat viftar han bort rökmolnet som omger honom, knappar en stund på skrivmaskinen, och sätter igång att läsa upp det han har skrivit.
Ja. Det är snäppet snabbare tv än ”Den stora älgvandringen”.
Det var så här – på tv – som Lars Gustafssons underbara klassiker ”Tennisspelarna” första gången mötte sin publik. Idag är det inte många som vet att romanen skrevs på beställning av SVT. Den sändes varje dag i en vecka i augusti 1976 i sju stycken 25-minuters-avsnitt – och firar i sommar 50 år.
Avsnitten består av långa tagningar från arbetsrummet där Lars Gustafsson sitter och läser högt, med pipa och kaffekopp. Ibland hörs vad som förefaller vara en sovande hunds djupa andhämtningar i bakgrunden.
Hans huvudperson är en fiktiv, fullständigt fenomenal version av Lars Gustafsson själv. Hans föreläsningar om Nietzsche och Brandes och det intellektuella europeiska 1800-talet är oöverträffade succéer på University of Texas, Austin. Skriva? Det hinner han också, mer än vanligt faktiskt. Och så ballar hans intresse för tennis ur. Han spelar, han läser, han marineras i tennis (och hans t-shirts i svett) och han får sådan snits att han kan vinna ett set mot en elitspelare från Forest Hill. Denna – till synes inpyrda lilla man krökt över sina böcker – trampar upp för Austins backkrön på en racercykel och tycker själv att han liknar en ung, solbränd Gud.
Åh, det är härligt vad lite fiktion kan åstadkomma!
Fast på många sätt är han lik sin huvudperson. Och författarens obotliga självgodhet – eller om det är ärlighet – begränsades inte till skönlitteraturen. ”Jag tycker nog att jag är en av våra bättre författare”, kunde han säga i en intervju.
Höjdpunkten i serien är den resumé som inleder varje avsnitt: för här rör det sig istället om iscensättning. Lars Gustafsson spelar Lars Gustafsson på campus i Texas, Lars Gustafsson spelar Lars Gustafsson på besök i en topphemlig underjordisk amerikansk militärbas med kärnvapensavfyrningsknapp, Lars Gustafsson spelar Lars Gustafsson, tennisproffset, in action på planen.
Som text utmärker sig ”Tennisspelarna” för sin rytm och stil. Anna Hallberg har insiktsfullt preciserat att prosan i romanens inledning rent rytmiskt, precis som protagonisten, ”störtar fram, rusig, full av självförtroende, obekymrad och glad”.
Men dessa egenskaper, detta tempo och denna kraft, lyckas inte lo-fi-tv-produktionen från 1976 fånga. Illusionen Gustafsson så elegant målar upp i prosan, av att han, exempelvis, är en jävel på tennis, blir omedelbart till aska i rörlig bild. Vi får väl anta att det är tänkt att vara en del av skämtet.
Men oj, vad folk blev förbannade.
Som vanligt anklagas Lars Gustafsson för att vara en skrytmåns. Programmet? Nå, Expressen hade en spalt där läsare kunde skicka in kommentarer om det som sändes på tv. Veckan ”Tennisspelarna” sändes handlar nästan hela rubbet om tv-romanen och kören är enig: Det borde ju ha varit ett radioprogram!
”Att titta på en gubbe som läser en bok”, en gubbe som ”sitter och snackar hela tiden” är ”urdåligt”, ”meningslöst”, ”tråkigt”, ”löjligt”, ”vansinnigt”, ”inte klokt” och dessutom ”slöseri med licenspengar”. Det fortsätter:
”Hur! Hur kan någon komma på idén att spela in ett så befängt program!”
Ja, en tittare är så upprörd över att Gustafsson uttalat ordet motherfuckers – två gånger till och med! – att han skäms över svensk tv. En annan klagar över att mannen faktiskt inte är något vidare att se på.
Mina vänner. Vad ni såg var ett stycke svensk litteraturhistoria.
Ingen hade då kunnat tro att romanen 50 år senare skulle kallas för ”mästerverk” och tillsammans med ”En bioodlares död” hållas som kulmen på Lars Gustafssons författarskap. Inte ens Lars Gustafsson själv.
För ambitionen med ”Tennisspelarna” var att skämta. Gustafsson tyckte själv att den ”minst av allt var filosofisk” och ”framförallt rolig”. Journalisten Eva Vejde konstaterar att han själv inte kan hålla sig för skratt när han pratar om tv-romanen, som inspirerats av den engelske humoristen P G Wodehouse. Författaren har föresatt sig att skriva ”lustig sommarunderhållning”, och han påstod i efterhand att han skrev den under en vecka. Efter att romanen getts ut i bokform året därpå, 1977, och fått ett fint mottagande, ska han ändå ha sagt att den mest gjort sig känd för att ha varit på tv.
Konceptet ”tv-roman” prövades med ”Tennisspelarna” för första gången – och upprepades aldrig igen.
Men i efterhand måste man tillstå att serien, i synnerhet resumén, ännu mer än texten innehåller ett riktigt spejsat experiment med vad som är fiktion och vad som är verklighet. Den påhittade memoar som i romanen bevisar att August Strindberg verkligen var förföljd, materialiseras på skärmen och dyker upp, inte bara i iscensättningen, utan också i Lars Gustafssons, författarens, hand.
Och vad är det som pågår med den högläsande mannens kläder? Hans t-shirts från University of Texas, Austin och Västerås tennisklubb signalerar ju att det verkligen är honom själv det handlar om.
Nåväl, det finns många skäl till att romanen idag nått en annan status än vad den hade på 70-talet. Rent tematiskt innehåller verket en intelligent superdator, kärnvapenhot, lögnaktiga politiker och en otroligt relativ sanning, vilket inte precis gör den mindre relevant idag.
Gustafsson turnerar också sådant han skrivit åtskilligt om förut, drar nytta av en god portion av sin bildningsbredd och tänjer ännu mer på sig själv som rollfigur än i de experiment han redan utfört i ”Sprickorna i muren”. Han kan det han gör. Här finns hans filosofistudier från Oxford, hans idéer om samhällets förljugenhet – det han kallar ”den offentliga lögnens makt”, hans djupa kärlek till klassisk musik, hans anförvanter Nietzsche och Strindberg och hans upparbetade irritation på Strindbergforskningen. Allt detta förenas med jublande frihetskänslor över att komma till USA till ett riktigt maxat skämt.
Poängen är alltså att han rör sig i välkända vatten, inte avser mer än att skoja och därför lekande lätt kan dra på med allt han har, allt han kan. Och få det att se ut som om Simone Biles skulle hjula.
”Tennisspelarna” är indelad i sju lika långa kapitel av den anledningen att den skulle läsas i tv.
Men jag menar att detsamma gäller den där lustfyllda, lätta, framstörtande stilen som Hallberg pekat ut. Gustafsson skriver en grej för tv: Han vet att han måste göra det rappare och roligare än vad han brukar för att texten ska ha en chans att fånga in denna publik. Och han överger det annars sedvanliga mörkret, för att skildra något i litteraturen så ovanligt som lycka.
Han hasplar ur sig nåt på en vecka, han skriver som en Gud.
Den blev med 1976-års mått tålamodsprövande långsam television.
Som text däremot. Då svävar ”Tennisspelarna” ännu som en knallgul boll mot den texanska himlen. Och det har faktiskt inte så lite att göra med att den skrevs för tv.