Sofia Rönnow Pessah syns direkt när hon lite stressat promenerar in på Reimersholme. Bland alla naturfärgade linneskjortor och stockholmare i 50 nyanser av beige sticker hennes kulörta mundering ut. Den är blå, eller mer specifikt: EU-blå.
– Jag kände att jag ville leka EU-tjänsteperson som fått psykbryt.
Det är här, i baren på Reimersholme hotel, som releasefesten för hennes nya roman ”Eurogirls” ska hållas. Sofia Rönnow Pessah jobbar halvtid som jurist och halvtid med kultur och gästlistan har blivit därefter: en blandning av juristvänner, politiker, författare, kulturskribenter och diverse mediepersoner. I mina öron låter det som att blanda rödvin med mjölk.
– Den politiska världen och kulturvärlden är ju förvånansvärt lika. Det är någon form av klägg med liknande beståndsdelar, det som förenar bägge världar är ju att man är väldigt intresserad av det man håller på med.
Vilka är juristernas fördomar om kulturskribenter?
– Att det är en flummig och oseriös värld som kanske ibland är okunnig. Jurister värderar utbildning och många högskolepoäng, deras insikter om världen sitter i hjärnan medan kulturvärlden har insett och förespråkar att en hel del av det vi kan begripa om världen också sitter i andra delar av förnuftet, att känslor och kropp och tankar hör ihop. Där har juristerna nog en del att lära.
Sofia Rönnow Pessah
Född: 1989, uppväxt i Malmö.
Bor: Stockholm
Gör: Författare och jurist inom asylrätt. Debuterade med ”Männen i mitt liv” 2020. Två år senare kom romanen ”Välj mig”. Sitter med i SVT-programmet ”Babels” bokpanel.
Aktuell: Med romanen “Eurogirls” på Norstedts förlag.
Vill inte framställa politiker som sexgalna
Just ordet fördomar kommer att bli återkommande under vår intervju. Sofia Rönnow Pessahs roman ”Eurogirls” har nämligen ställt mina, och säkerligen många andras, fördomar om EU-tjänstemän på ända. Från att ha sett brysselvurmarna som en förlängning av gymnasieidentiteten ”elevrådsaktiv kamratstödjare” tänker jag nu mest på kåta maktgalningar så fort Europaparlamentet dyker upp i nyhetsflödet.
Och det är helt författarens förtjänst.
– Jag tycker det är så roligt att folks bild av politiker är så stram, hur tror ni Almedalen är? De är ju också människor och människor som dessutom har sökt sig till makt. Kanske framför allt är det personer som inte var populärast på högstadiet och helt plötsligt blir uppskattade och beundrade.
– Det är inte meningen att min roman ska framställa alla politiker som sexgalna, men det är klart att folk blir attraherade av varandra i den arbetsmiljön.
”Eurogirls” utspelar sig i ett Bryssel i närtid. Huvudpersonen Mika har blivit placerad där efter att ha tvånglat sin chef, kommunalrådet i Stockholm, under en julfest. I Europas huvudstad blir hon snabbt varse om de dolda maktrelationer som styr det politiska utfallet.
Tillsammans med vännerna Eleni och Karen försöker hon förstå tjänstemännen och vilka deras motiv är, samtidigt som hon följer vännernas kärleksliv och one night stands – som ibland involverar både politiska högdjur och deras arbetslokaler. Närmare bestämt en spiraltrappa i parlamentsbyggnaden.
– Det vet jag är en plats på parlamentet där folk har legat, i min efterforskning är det en av sakerna som är accurate.
Stor skandal i Bryssel: ”Konstigaste festen”
Men någon Fifty Shades of Grey för EU-politiker är knappast ”Eurogirls”. Sofia Rönnow Pessah var noga med att det inte skulle bli en sexroman. Anledningen till att hon drogs till Bryssel, som hon själv arbetade i för några år sedan, var något helt annat.
– Jag är väldigt intresserad av människorna som inte har den främsta makten utan de som får det att hända, tjänstepersonerna. De placerar sin tilltro på den politiker de följer och försöker få deras politik att bli verklighet. Det är ett speciellt sätt att förhålla sig till ideal och ideologi på. Man lägger över sina idéer på politikern och samtidigt upplever inte tjänstepersoner nödvändigtvis att de är ansvariga eftersom de följer någon annans plan.
Ansvaret för sina handlingar, eller kanske bristen därpå, får en särskild roll i berättelsens crescendo. Här kan det vara på sin plats att varna spoiler-känsliga läsare: romanen slutar med att en stor skandal äger rum, som Sofia Rönnow Pessah också bevittnade på plats. Dagen efter att allt exploderat var hon på en fest med människor som jobbade på den berörda delen av parlamentet.
– Det var verkligen den konstigaste festen, jag gick runt där och insåg att ”okej, i princip alla här inne har någon kollega som sitter häktad, hälften har antagligen inte haft någon aning om vad som pågått, men det kan ju också finnas de som just nu är väldigt glada att de kommit undan?”. Den frågan om vem som känner sig ansvarig och för vad, det tror jag är en viktig pusselbit för hur vi motverkar odemokratiska förflyttningar i politiken.
Debuten ”Männen i mitt liv” har gjort henne skyggare
Det har gått sex år sedan Sofia Rönnow Pessah debuterade med romanen ”Männen i mitt liv”, som följer den unga juriststudenten Sonia och hennes sexuella möten med olika mer eller mindre hopplösa män. Hon skickade in den till förlag lite på skoj, ”för att det vore kul att ha ett refuseringsbrev inramat”.
– Hade jag vetat att den skulle bli utgiven vet jag inte om jag hade gjort det.
Framför allt var det efterspelet som kom som en chock. Den då 30-åriga juristen och nyblivna författaren var inte beredd på att romanen skulle inbjuda till så mycket spekulation om hennes eget privatliv.
– Jag hade ingen tanke på att någon skulle fundera på om det är jag i boken, i min värld var det så ”vem fan bryr sig om mig?”. Det är helt ointressant om jag har haft sex eller inte, men det blev tvärtom ett jättefokus.
Det hade inte slagit henne att romanen skulle kunna inkräkta på hennes roll som jurist. Men plötsligt kunde hon befinna sig i ett politiskt sammanhang där en äldre man började berömma hennes bok.
– Jag tänkte ”absolut, men kan vi prata om asylrätt?”. Det blev en väldigt stressig överlapp. Folk har varit gränslösa ibland just eftersom de trott att det är jag i boken, vilket det inte är. Jag trodde aldrig det skulle påverka mitt vardagsliv, men det har skapat en del stress.
Hur ser du tillbaka på den perioden nu?
– Jag har ju absolut blivit skyggare av det och mer härdad. Jag önskar ju att jag hade förstått mycket bättre, men man kan ju aldrig veta att något exploderar som den gjorde, jag önskar att jag hade varit lite mer beredd på vad det skulle innebära.
Vilka reaktionerna på ”Eurogirls” blir vill Sofia Rönnow Pessah inte tänka på. Just idag är fokuset på releasefesten och recensionsdagen är ännu långt borta. Hon är medveten om att kritikerna kan ”rip you to shreds” och försöker undvika att läsa vad de skriver, men ofta tar nyfikenheten över.
Hon hoppas mest att boken ska väcka ett intresse för makten i Bryssel. Eller att den åtminstone, som en bekant till henne formulerade det, gör att man inte längre automatiskt stänger av radion när ordet Europaparlamentet dyker upp.
– Jag vill att personer som jobbar i världar med makt läser den och funderar över vilka de är i de här platserna, att den leder till reflektion kring ens egen relation till makt och vad man själv sätter för gränser. Det finns inget viktigare än för oss alla att veta var vår gräns går för att skydda oss mot de extrema krafter som rör sig. Det är min största förhoppning, att folk har kul åt boken men att den också makes you think.