Amanda Jenssen har hittat sin favoritplats i världen. Den finns i en stuga i de nordskånska skogarna. Här är hon varje ledig stund i sommar – även när vi pratar med henne över telefon. Men sedan tio år tillbaka bor hon egentligen på Nørrebro i Köpenhamn och vandrar varje dag längs Søerne.
– I vintras åkte jag skridskor på Søerne. Alla var där: hundar, barn, folk med rullatorer. Det var helt fantastiskt, säger Amanda Jenssen.
I Köpenhamn har hon lyxen att inte bli igenkänd, något hon hade blivit i Sverige.
– Det är jätteskönt, men det var mer tidigare som jag verkligen behövde utrymme för att vara lite inkognito. Jag flyttade till Köpenhamn för att bo på min egen ö, men ändå inte vara helt isolerad från världen.
Jobbar du aktivt för att inte ha en musikkarriär i Danmark, så att du kan fortsätta vara anonym?
– Nä, nu när jag har börjat släppa musik igen kan jag absolut känna att det vore kul att få spela på ett härligt ställe i Köpenhamn. Det är lite som när man växte upp i Lund och drömde om att få spela på Mejeriet. Jag skulle inte tacka nej till att få spela på Vega i min ”hjemby”.
Det har i år gått nitton år sedan Lundatjejen Amanda Jenssen slog igenom i ”Idol”. Trots att hon nästan motvilligt ställde upp på en audition slutade hon tvåa i hela tävlingen. Tillsammans med The Wannadies-sångaren Pär Wiksten skrev hon sedan ett debutalbum som satte ännu mer fart på artistkarriären och de följande åren var hon ett av svenskt musiklivs stora namn.
2010 vann hon dubbla grammisar (årets kvinnliga artist och årets kompositör) och spelade på Malmöfestivalens stora scen. Vi ska återkomma till varför det ändå var en sorglig kväll.
Men efter ”Så mycket bättre”-uppträdandet 2015 försvann hon helt från radarn. Förra året berättade hon i intervjuer att det berodde på att hennes mamma blivit sjuk i alzheimer och att hon själv också varit sjuk med nedsatt lungkapacitet. Under flera år var musiken helt nedprioriterad.
Hennes mamma avled 2023 och året efter stod plötsligt Amanda Jenssen på scen igen. Förra året släppte hon fyra singlar och turnerade.
Skrev du musik under de här åren du var borta från rampljuset?
– Absolut. Jag har många låtar på lut. Jag ser dem som mina skatter från havsbotten. Det känns som att de räddade mig.
I en av hennes nya låtar finns en textrad om ”My treasures from the ocean floor”, som syftar just på att det finns erfarenheter från den hopplösa tiden som lett till något bra.
Fanns det en period under ditt uppehåll då du trodde att du aldrig skulle återvända till scenen?
– Helt klart.
Vad tänkte du göra med livet då?
– Jag hade ingen aning. Då handlade det mest om att klara av det som var framför mig. Det var överlevnadsläge. Därför är det en stor triumf för mig att idag stå på scen och spela.
Det finns artister som säger att de inte klarar av att sjunga vissa låtar live, för att texten gräver så djupt i något som gör ont. De måste frikoppla sig från texten för att klara av att göra låten live. Hur är det för dig?
– Jag släppte i höstas en låt som heter ”Lynx”. Den låten är som min avhandling om relationen till min mamma och utmaningen med min egna hälsa. Jag har suttit i flera år själv med den låten och att nu den här sommaren få stå på scen och sjunga den känns overkligt. Vi spelar den som första låt, vilket är lite som att hoppa från 10:an direkt. Annars kan man ju bygga upp en konsert genom att doppa tårna, men här tar vi det svåraste först.
– De första två gångerna vi gjorde det var det svårt, men om jag släpper taget blir det enormt terapeutiskt på ett vackert sätt.
När jag ser dig live tänker jag att det är få personer som känns så naturligt hemma på en scen. Vad tror du att det beror på?
– Det är märkligt att du säger det just idag. För i morse började jag tänka på att jag gick i en teatergrupp när jag var tolv år gammal. Jag minns känslan av att för första gången gå ut på scenen och bara släppa taget och vara i nuet. Det var en stark upplevelse.
Har det alltid känts så, sedan du var 12?
– Absolut inte. Jag har många gånger kommit i vägen för mig själv. Men jag är aldrig så mycket mig själv som när jag släpper taget och litar på universum.
Jag hade först en teori: Att om du inte hade slagit igenom i Idol, där man måste uppträda under sitt namn, så hade du föredragit att ha ett artistnamn och gå in i en persona. Men sedan insåg jag att namnet Amanda Jenssen kanske är ett artistnamn för dig, eftersom du egentligen heter Bengtsson?
– Haha. Det är lite svårt att veta hur det hade blivit om jag inte varit med i ”Idol”. Efternamnet Jenssen kommer från min pappas sida, men jag heter ju Amanda Bengtsson. När jag är hos läkaren blir jag alltid inkallad som Jenny Bengtsson, eftersom mitt mellannamn står först.
– Men nej, Amanda Jenssen känns inte som ett renodlat artistnamn. Det finns inget avstånd mellan mig och namnet, för mitt musikjag är mitt sannaste jag.
Vem är Jenny Bengtsson då?
– Det känns som en helt annan person. Jenny Bengtsson vill inte gå på Malmöfestivalen. Hon vill sitta hemma och virka.
– Jag brukar inte rätta läkarna som kallar mig Jenny Bengtsson, istället tänker jag att det är Jenny Bengtsson som bara har mellan 33–43 procents lungkapacitet. Inte Amanda Jenssen. Kanske är det därför jag kan göra mycket mer på scen än vad läkarna trodde var fysiskt möjligt.
Nu ska du till Malmö för att spela. Ska publiken förvänta sig många gamla eller nya låtar?
– Det blir en magisk brygd av gammalt och nytt anpassad just för Malmöfestivalen.
Vad är din relation till Malmöfestivalen?
– Jag tänker på att jag rumlade runt där som fjortonåring och tjuvdrack alkohol. Det var tur att allt gick bra. Men jag har ju också spelat på Malmöfestivalen.
Just det. 2010 stod hon på Stora scenen på Stortorget. Men det blev en konstig kväll.
– Min mamma var där och jag märkte att något var fel. Det var en ledsamhet som genomsyrade kvällen. Jag har lätt att plocka upp energier. En månad senare fick jag veta att min mamma just den veckan hade fått sin alzheimer-diagnos
Det gör i sin tur att årets spelning blir speciell.
– När en person dör efter att ha varit sjuk länge, så känns det på ett plan som att den blir frisk igen. Så är det för mig med mamma – att nu är både hon och jag på sätt och vis ”out of the woods”. Det ska bli väldigt fint att komma tillbaka, salutera det som varit och skriva ett nytt vidunderligt kapitel.
Amanda Jenssen spelar på Gustavscenen lördagen den 8 augusti klockan 20.
Inbäddat innehåll