Norrmän, norrmän norrmän! Till Charlottenberg kommer de som tycker att det är höjden av lycka att köpa säckvis med godis, kilovis med revbensspjäll, hektoliter med öl och läsk, litervis med sprit och snus som ska räcka i månader.
Charlottenberg ligger granne med Norge, en uthuggning i skogen där köpstarka norrmän hänger sig åt orgier i skumbananer, lakrits och sötsura chocker.
En pojke i tvåårsåldern tultar fram i Charlottenbergs shoppingcenter med en godisbinge i famnen, mor, far och storasyster går bredvid, de ser lyckliga ut. Far drar en fullastad kundvagn.
Det är som ett shoppingcenter i USA, till och med lukten är densamma, lukten av socker, men detta är mitt i Värmlandsskogen där en pelarsal av spikraka furor utgör fonden för festen som pågår från arla till särla. Tre gigantiska shoppingcenter garanterar att alla får plats, alla får köpa.
Träden är också skydd för den handel som sker i hemlighet. Under pandemin var Norge stängt och Sverige öppet, norrmän vandrade med ryggsäckar på hemliga stigar och skaffade sprit på Systemet i Charlottenberg. De rodde över sjöarna också och alla kände till handeln och alla höll tyst, det här är ett sådant ställe, man håller ihop mot utsocknes.
En vältränad karl med skägg plockar i koncentrerat allvar åt sig av lösgodis, ”kanske världens största godisbutik” står det på hemsidan, 3 500 kvadratmeter med sötsaker, han är en konnässör som väljer bland kolor och chokladdragéer, han vräker ner sötsakerna i enorma påsar, ja påsar, inte en, flera. Och bredvid honom finns plastpelare fyllda med tuggummin i alla färger, liksom självlysande, till exempel med smak av mango, innehåll:
Socker, glukossirap, majsstärkelse, fruktjuicekoncentrat (ananas, apelsin, äpple), naturliga aromer, syror (citronsyra, fumarsyra), koncentrat (från morot, pumpa, spirulina, rädisa, äpple, svarta vinbär, hibiskus), ytbehandlingsmedel (schellack, karnaubavax, bivax), surhetsreglerande medel (trinatriumcitrat), karamelliserat socker, salt, kokosolja.
Detta är slutstationen på min resa längs den 59:e breddgraden där Socialdemokraterna förlorat makten i tre kommuner av fyra. Charlottenberg är centralort i Eda kommun. Kommunalråd är Hanna Andersson, moderat, hon tillhör den generation som tagit över efter sossarnas hegemoni. De var det gamla industrisamhällets herrar, den nya tiden kräver uppenbarligen nya herrar, och damer.
Gränshandeln omsätter elva miljarder kronor, säger Hanna Andersson, det är 18 gånger mer än kommunens budget på 600 miljoner.
Tyvärr har ingen av de stora handlarna säte i kommunen så vinsterna försvinner någon annanstans.
Gränshandeln är den stora arbetsgivaren. Här behöver man ingen utbildning för att få jobb i Nordens största snabbköp – Hypermat – eller godisaffärerna, snusaffärerna, de vanliga klädkedjorna eller databingon där ett par personer sitter som solitärer och glor in i dataskärmar, en skriande ensamhet medan alla andra rör sig som arbetsmyror i stacken av socker och snus.
Saknar du pengar för att köpa godis?
Det går alltid att låna. En ljusskylt i gallerian skriker: ”Nyhet! Delbetala i alla Charlottenbergs butiker med Klarna-appen. Öppna appen, blippa, klart!”
Och den som inte vill låna kan satsa på att bli rik på de nätkasinon som på samma skylt lovar ”KLIRR på tillvaron” och ”DET KAN VARA DIN TUR I DAG”.
Följaktligen är medborgarna i Eda skuldsatta. 7,4 procent har skulder hos Kronofogden, det är plats fyra i Sverige, trots att Eda har lägre arbetslöshet än svenska genomsnittet, ett blomstrande och modernt näringsliv. Som bygger på att vi köper, köper, köper.
Här borde det bli ett glatt slutackord på min resa, hoppet finns i Charlottenberg, norrmännen invaderar Sverige på det fredligaste vis och strör pengar omkring sig, det här är något annat än de gamla surmulna bruksorterna.
Kommunalrådet Hanna Andersson säger att det finns ful och fin turism, det här är ful, att vallfärda till ett shoppingcenter har inte samma status som att vandra i fjällen.
Status! För den fattige är det prylar, prylar, prylar. Och folk här vill ha samma markörer som alla andra, grannarna i byn, norrmännen, influerare och andra skrythalsar på sociala medier.
– I klassiska brukssamhällen är folk avundsjuka på varandra, säger Hanna Andersson. I Koppom är de avundsjuka på Åmotfors, i Åmotfors är de avundsjuka på Charlottenberg. Men vi är eniga mot Arvika, för att inte tala om Årjäng.
Hon skrattar. Hela världen har förändrats och ändå är den sig lik. Andersson är uppvuxen i Åmotfors. När hon var ung sa pojkarna att de skulle köra upp till Charlottenberg och slåss. För inte länge sedan sa en besökare från Karlstad elva mil söderut att Eda kommun är ”Värmlands rövhål” – ett dåligt skämt som kan svida.
Inte konstigt att folk söker markörer som kan höja deras status.
Tyvärr har de inte råd.
Lönerna i handeln är låga och de flesta i butikerna arbetar deltid.
Vägen till en heltidsanställning kan vara lång, och lönen blir inte hög. Johanna Söderlund, 54, är klubbordförande för Handelsanställdas förbund på Eurocash, ett varuhus som ligger praktiskt taget på gränsen till Norge. På Eurocash möts kunderna av hyllor med sötsaker och chips vid ingången, inte grönsaker som i vanliga livsmedelsaffärer.
Söderlund började som timanställd och kallades in vid behov. Hon kunde arbeta sju dagar en vecka, en dag nästa. Efter tio månader blev hon uppsagd när Hypermat öppnade inne i Charlottenberg. Eurocash drog ner på personal. Efter ytterligare nio månader ringde de och ville att Söderlund skulle börja igen, på stört. Hon fick 16 timmar i veckan. Anställningen byggdes på timme för timme genom åren tills hon kom upp i 30 timmar i veckan.
För fyra år sedan, nio år efter att hon började i företaget, fick hon full tid.
– Det var en lättnad, säger hon. Äntligen hade jag ett heltidsjobb.
Hon tjänar 29 500 kronor i månaden, får ut cirka 24 000 efter skatt.
Klarar du dig på det?
– Det måste gå.
Vilka är det som inte klarar det?
Inne i Charlottenbergs gamla centrum ligger socialförvaltningen längst ner på Storgatan, en gata med tomma lokaler, tre loppisbutiker plus en som säljer begagnade barnkläder – ”Gullegrisen” – och en tyg- och garnhandel. Där finns också Källmans konditori med fem spelautomater och stor snusdisk, och längre upp en pizzeria med bar, bowling och kasino.
Inga människor syns på Storgatan mer än Reidar, 80, och Öystein, 48, far och son, inflyttade från Norge, som har parkerat sig utanför Avonova företagshälsovård för att dela ut broschyrer för Jehovas vittnen. Reidar sitter på en brassestol, Öystein står givakt bredvid.
De ser otroligt övergivna ut, ändå lovar en av deras broschyrer EVIG LYCKA.
– Problemet är att människor sätter det materiella framför det andliga, säger Reidar.
Skuldrådgivaren Kristina Ahlin inne på socialkontoret vet allt om den saken.
– Folk spelar på nätkasinon, säger hon. Vi har mycket spelmissbruk. Norrmännen handlar i våra shoppingcenter, svenskarna på nätet. Man tycker det är billigt, 100 kronor för en kavaj, så drar man på sig en massa småkrediter. Vi har ett talesätt här i Värmland, ”Det ordnar sig”. Men när man sedan inte kan betala hela fakturan är rullningen utför igång.
Den onödigaste skulden hon sett var en pizza som en man beställde online. Han missade betalningen, skulden gick till inkasso och sedan till kronofogden och pizzan med priset 200 kronor kostade till sist 1 600 med ränta på ränta.
Shopping, spel och kärlek på nätet – det är de tre dominerande faktorerna för skuldsättning, säger Ahlin.
Kärleken är romansbedrägerier. Ensamma kvinnor betalar till charmerande män de ännu inte fått träffa, män som behöver ett litet lån, och ett till.
– De får någon att prata med, någon som de väntar på ska komma hit.
En kvinna skulle vräkas när hon hade gett bedragaren alla sina besparingar. Kristina Ahlin lyckades förhandla med hyresvärden så att kvinnan fick behålla bostaden. En annan kvinna lyckades bryta sig loss själv och sa till mannen att nu fick han inga fler pengar.
– Då behöver jag dig inte mer, sa mannen.
Inget verkar hända i Eda kommun, den lugnaste platsen på jorden. När jag skriver detta kollar jag i Arvika Nyheter som har lokalnyheter från Eda också. Bland rubrikerna är:
”Bil har krockat med träd”
”Ny ägare tar över 70-talshus i Åmotfors”
”Insändare: Ni tog våra platser i kyrkan”
Arvikamagasinet rapporterade 22 maj om ett politiskt bråk när Sverigedemokraterna delade ut tomma snusdosor av plast.
”Skolbarn fick SD-snusdosor i Charlottenberg – skolchefen rasar: Självklart inte okej”
Stefan Nilsson, ordförande i SD, svarade:
”De är rent ut sagt avundsjuka för att det var en populär grej.”
Dessa Grönköpingsartade nyheter döljer dramat som samtidigt pågår.
Dramat är osynligt därför att det pågår hela tiden och alla är deltagare.
Man ser inte det man själv är mitt uppe i, och det gäller inte bara Eda kommun, det gäller hela Sverige. De senaste tio åren har svenskarnas skulder hos Kronofogden fördubblats, från 72 miljarder kronor till 154.
Stefan Nilsson äger en budfirma. Den ligger en bit upp på Storgatan, på andra sidan rondellen bortom loppisbutikerna och de tomma lokalerna. Han startade firman 2004.
– Det var ett helt annat samhälle, säger han. Då servade jag småaffärerna på Storgatan. Nu har vi tre stora köpcentra.
Plus e-handeln som hela tiden går upp, upp, upp.
– Folk köper bildäck, grillar, alkohol, utemöbler, kyl och frys…
Han lyfter paket som han strax ska köra ut.
– … leksaker, madrasser, sängar, smink, medicin, telefoner. Hund- och kattmat har exploderat de senaste två åren. Elektronik. Den största TV:n jag har kört ut till en privatperson var på 99 tum.
Det blir en bredd på två meter.
– Jag kör ut två tre robotgräsklippare i veckan.
Nilsson blippar paketen och lastar upp dem på flaket.
– Sedan kommer fakturan. Det kanske inte alla tänker på.
Han började med två lastbilar, nu har han sex. Han står i brandgula neonkläder i garaget och blippar och lastar, blippar och lastar, och norrmännen shoppar i köptemplen, svenskarna shoppar på nätet, skogarna lever som aldrig förr när alla dansar i neon!
Och skulderna fortsätter att växa.