När Alexander Salzberger såg Mattias Anderssons uppsättning av Dostojevskijs roman ”Brott och straff” blev han totalt knockad.
Som ung och nybakad teaterstudent hade han skolats mer i klassiska tolkningar. På Backa Teater möttes han av en roman från 1800-talet som hade kraschlandat rakt in i samtiden, utan att tappa närkontakt med originalet.
– Där och då förstod jag plötsligt att teater också kan vara modern och nyskapande!
Känslomässig urladdning
Året var 2007 och i det råa scenrummet (en före detta plåtverkstad) möttes publiken av en avspärrad brottsplats, inledningsvis med Raskolnikov i sliten täckjacka.
Regisserade gjorde Mattias Andersson, då ganska nytillträdd som konstnärlig ledare för barn- och ungdomsscenen i Göteborg. Den innovativa polisscenografin stod hans ständiga parhäst Ulla Kassius för.
Men Alexander Salzberger var mest där för att se sin gamla vän Joel Kinnaman som Raskolnikov, en roll som kom att bli dennes genombrott som teaterskådespelare.
Salzberger beskriver teaterupplevelsen på Backa som en stark, känslomässig urladdning.
– Det var väldigt omtumlande – och kanske första gången jag upplevde att jag verkligen fick kontakt med en klassiker.
Bildningskomplex
Ungdomens överdrivna vördnad för den traditionella kulturen tror han bottnade i ett bildningskomplex, sprunget ur en kulturfattig barndom. Efter ”Brott och straff”-insikten kom Salzberger alltmer att hitta sin egen röst och vågade experimentera mer i sitt konstnärliga arbete.
Vad var det som gjorde att föreställningen påverkade dig så starkt?
– Det var första gången jag upplevde en uppsättning som var i fas med min egen tonalitet och emotionella frekvens. Det var något med att ett klassiskt verk moderniserades så att det kändes som att det utspelade sig akut här och nu.