Mattias Oscarsson är biträdande kulturchef.
Min närmsta kvartersbutik är Europ Livs i korsningen av Ivögatan och Möllevångsgatan. Fram till år 2010 hette butiken Europ Livs-A, och kring det där mystiska A:et uppstod en mängd rykten. Den mest spridda skrönan är att en kund påpekade att det saknades ett ”a” i slutet, och att ägaren missförstod vilket ord det gällde.
Utanför Möllan är det nog få som känner till stället, det ligger lite avsides. Men nu har det smått osannolika hänt att butiken förekommer i samtliga svenska spelfilmer som får biopremiär under sommaren.
Ja, de är förvisso bara två: den romantiska komedin ”Det grönaste gräset” som hade premiär i fredags, och dramat ”Blir du ledsen om jag dör?”, som får premiär den 21 augusti. Båda filmerna dryper av Möllanmiljöer. I den första filmen bor rollfigurerna vid Möllevångstorget, vid knarkrondellen och på Bergsgatan. I den senare är pizzerian Big Mama’s på Bergsgatan en återkommande spelplats. Lägg därtill SVT-serien ”Populära problem” från tidigare i år, där Jonathan Unge och Sissela Benn visserligen bor i Rörsjöstaden men går på Möllankrogar som Metro, Grand och Storasyster Mastio. Förr var det ovanligt med spelfilmer som utspelade sig i Malmö, och nu är det som om mina kvarter invaderats av filmteam.
Visst kan staden stoltsera med några centrala verk i svensk filmhistoria, men det beror så gott som enbart på Bo Widerberg (”Barnvagnen”, ”Kvarteret Korpen”, ”Lust och fägring stor”). Bortom Bo och millennieskiftet var det länge skralt. Manuel Conchas ”Mañana”, Måns Månssons ”Yarden” och Joachim Hedéns ”10 000 timmar” är några av de få titlarna.
När jag 2014 gjorde ett inspelningsreportage om den sistnämnda filmen sa Stockholmsskådespelaren Peter Magnusson: ”Nu har jag bott i flera veckor vid Möllevången, och jag är enormt fascinerad. Det är genuint på riktigt och får Söder att framstå som ett moderatnäste. Här rör sig alla typer av människor på en liten yta, och det känns mer som en storstad än Stockholm och Göteborg”.
Magnusson hade alltså ingen aning om hur Möllan var, och det är ju så att syns du inte på film eller i tv blir du inte känd på riktigt. Från 1970-talet till 2005 syntes Malmö- och Skånemiljöer ändå rätt ofta på tv, eftersom SVT Malmö hade en reguljär och påkostad dramaproduktion (här är en genomgång jag gjorde för några år sedan av kända skånska serier). Vart tog de pengarna vägen? SVT Stockholm, så klart.
Inbäddat innehåll
Men något har hänt detta decennium. Man kan beskriva det som en trestegsraket av succéer: ”Tunna blå linjen” (2021-2024), ”Jag är Zlatan” (2022) och ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” av Amand Romare-A (förlåt, jag kunde inte låta bli) som blev Netflix-serie hösten 2025. Man ska heller inte underskatta SVT:s populära ungdomsserie ”Festen” (2019-2026) som länge gick under radarn i medierna, men som präglat en yngre generations bild av Malmö.
Det som kännetecknar alla dessa produktioner är att de så tydligt utspelar sig i Malmö, på verkliga – inte sällan namngivna – platser, krogar, klubbar och butiker. Till skillnad från långköraren ”Bron” (2011-2018) där lokalfärgen knappt var skönjbar. ”Tunna blå linjen” lärde exempelvis svenskarna att vattentornet vid Södervärn i folkmun kallas för ”Kuken”.
Du ser inte en film om Stockholm där en karaktär går runt ett hörn på Östermalm och plötsligt är vid Slussen. Precis sådana galna geografiska hopp är det flera av i Richard Hoberts Malmöfilm ”Spring för livet” från 1997. Man kom undan med det då, men antagligen inte längre.
I Rojda Sekersöz ”Blir du ledsen om jag dör?” finns dock en scen som säkert kommer att reta vissa malmöiter. I den dramatiska finalen rör sig huvudpersonen som en hoppetossa fram och tillbaka mellan Gamla IP, Bergsgatan, Nydala, Södervärn och Kungsparken – och går i riktningar däremellan som är ologiska.
Men det kan man förlåta en regissör från Botkyrka, och få lär notera det. För om något är ”Blir du ledsen om jag dör?” verkligen en film som inte kunde utspela sig någon annanstans, då den bygger på Nicolas Lunabbas självbiografiska bok om hur han hjälpte en ung baskettalang på glid, Elijah Clarance. Den verkliga, ideella föreningen Hela Malmö, som verkar i socioekonomiskt utsatta områden, spelar en framträdande roll, och filmen utspelar sig under Malmöfestivalen som utgör en färgstark fond.
”Det grönaste gräset” kan sägas utgöra en kontrapunkt; här skildras främst – men inte enbart – vit medelklass som bor i fina gamla våningar med högt i tak och trägolv. Man äter mellanrätter på Paloma på Friisgatan, och inte pizza på Big Mama’s. Tillsammans illustrerar filmerna skillnaden mellan rika Ängelholmsgatan och fattiga Ystadsgatan på var sin sida av torget, som jag skrev en krönika om ifjol. Och båda filmerna kommer att bidra till den mytologisering av Malmö och Möllevången som de senaste åren tagit fart på nationell nivå.
Den här veckan…
… tittar jag på: ”Hur fan hamnade vi här?” på SVT Play, där Messiah Hallberg på ett skarpt och roligt sätt går igenom samhällsproblem som elmarknaden, bostadsmarknaden och kriminalvården.
… lyssnar jag på: Podden ”Misquoting Jesus” där den sprängkunnige ateistiska teologen Bart D Ehrman dissekerar Nya testamentet.
… läser jag: ”The depressed hunter” av serietecknargeniet Moebius som avled 2012. Äntligen på engelska – för oss som inte kan franska.
Inbäddat innehåll