”Som sexåring är du – jag – så lätt att älska. När slutar jag göra det? Och varför? Och varifrån kom känslan att jag måste straffa mig själv?”
Som violinist och scenveteran vet Linda Lampenius hur man underhåller en publik, och formulerat som ett brev till henne själv som barn hittar hennes sommarprat rätt balans mellan naivitet och smärta.
Mycket – kanske allt – är berättat tidigare, om den svåra uppväxten med mammans missbruksproblem, om karriären som tar fart i barndomen, om åren med Playboybossen Hugh Hefner, om den rättsliga förföljelsen från den senare sexbrottsdömde mogulen Peter Nygårdh som ledde fram till bulimi, självmordsförsök och offentlig förnedring.
Men det är tajt och välskrivet med perfekt tonträff; man anar Mark Levengoods milda allvar i rollen som producent. Mustiga anekdoter om Leo DiCaprios raggningsförsök eller plåtningen för Playboy lättar upp en annars rätt mörk historia, där Lampenius röst förmedlar en stark närvaro. Det är ett proffsigt ”Sommar” med alla ingredienser och ett lyckligt slut som lär knipa många tårar i rötmånaden.