Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
I Slottsparken ligger ett väldigt valkadaver byggt av trä och ljus. På Hamngatan ligger en kub av plast. De bägge verken fungerar inte bara som påminnelse om mänsklighetens destruktiva karaktär – vi är inte direkt mästare på att behandla vare sig djur eller natur något vidare – utan även det enda som vid den här tiden på fredagen avslöjar att Malmöfestivalen har inletts.
Det officiella startskottet går klockan 18, då Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) håller invigningstalet på Stora scenen, innan Miriam Aïda fem minuter senare drar igång själva kräftskivan.
Fast då har folk redan varit på plats sedan tidig morgon: från klockan 07 är det fritt fram att paxa borden framför scenen. Detta är dansbandsgenerationens motsvarighet till att köa utanför hipster-klädbutiken Très Biens årliga rea. För vissa av kräftskivedeltagarna är det just väntan som är själva festen.
Få Malmöbor har en neutral inställning till Malmöfestivalen. Antingen så älskar man folklivet och alla gratisnöjen, eller så avskyr man kranskommun-trängseln och de högljudda evenemangen. Lukten av kräftskal, frityrolja och stekos i dagar.
Men de flesta känner nog ändå något slags hatkärlek till den drygt veckolånga festivalen: det är kul att testa mat från Västafrika, Chile och Afghanistan. Samtidigt är det segt att köa till de populäraste matstånden tillsammans med alla andra som är sugna på exakt samma sak.
Just i år var jag sugen på att testa den där kafferoboten som kan göra latte art, men den hade ännu inte lyckats hitta till sin plats. Kanske har den inte begåvats med lokalsinne? Jag frågade mannen i informationsdisken men inte heller han visste när den planerade att dyka upp.
Väderleksmässigt är detta en av de svalare festivalpremiärerna, men alla väder går att klaga på. Är det regn är det för vått. Är det sol är det för hett. Och varför tog de bort Kulturmanegen? Sänk en brandman? Drakbåtarna? Var är folkdansen från Balkan och Wilmer X? Inte ens Bob Hund spelar ju i år.
Det gör däremot Einstürzende Neubauten, som får räknas till en av festivalens toppbokningar. Vilket säger en del om musikutbudets aktualitet. Orup? Sahara Hotnights och The Ark? Då lyssnar jag hellre på Finskt disco.
Nu raljerar jag. Faktum är att det under Malmöfestivalen erbjuds fler konserter som jag vill se än under ett normalt halvår i staden. Dessutom helt gratis. Som Motormännen, en Stockholmsduo som inriktat sig på genren informationstechno – alltså technosamplade informativa tv-reportage från 1980- och 90-talet.
Eller Hannes, som jag tänker se bara för att få höra hiten ”Stockholmsvy”, technolegenden Jeff Mills, fransk-vietnamesiska electro-ljudkonstnären Margaux Gazur och dj:n Staffan Lindberg som tidigare var en viktig del av Malmös klubbliv. Och så firar Kontra-Musik sitt 20-årsjubileum.
Även om kulturutbudet tycks krympa för varje år, finns det ett fåtal saker som är värda att besöka: Malmötxt har bjudit in två bokaktuella Malmöförfattare, Café Bambino spelar in livepodd – och på söndagen tänker jag dessutom ta en avstickare till galleri Måsen vid Värnhem för att gå på releasen av Tora Anderssons diktsamling ”Tar något vasst drar det mot kindhuden”.
Man behöver en paus från trängseln, annars finns risken att man vill dra något vasst mot ett annat stycke hud.