Kanske blev #metoo droppen. I decennier hade vissa knutit näven i fickan inför en ökande jämställdhet. Men när kvinnor hösten 2017 satte ner foten mot män som tagit sig rätten till kvinnors kroppar och makten på jobbet fick det vara nog.
Nu skulle gamla könsroller återerövras och kvinnor sättas på plats. ”Feminismen har gått för långt”, dundrade grabbgänget.
När den toxiska maskuliniteten träder fram ur skuggorna handlar det om något mycket allvarligare än debattartikeln i Expressen (4/8) där Alexander Christiansson, kulturpolitisk talesman i SD, vill öka barnafödandet med hjälp av ”den trygga familjefadern” som kan försörja sin familj. ”Han som kliver ut genom dörren varje dag för att bära en del av familjens lass på sina axlar.”
Visst låter det som att 50-talet knackar på här, med hatt och portfölj. Fast ”sådana antiintellektuella motargument” viftar Christiansson bort. Hans eget förment ”intellektuella argument” förblir dock dunkelt.
Påståendet om att feminismen har gått för långt leder in på farligare vägar än så, även om det är just bland radikala högerkrafter som denna politiska kamp förs. Feminismen är fienden, vid sidan av liberalismen, klimatrörelsen och annat som buntas ihop som vänster och woke.
Raden av män med inflytande och otäck kvinnosyn är lång också i moderna västländer. Toxiskt maskulina dyker de upp i offentligheten och förklarar för yngre män hur de ska förakta svaghet, utnyttja kvinnor och bli rika. På nätet växer denna manosfär: influerare tjänar pengar på att locka ännu unga män att följa dem – och strösslar med utseendefixering, unken kvinnosyn och finansiella råd.
Allt kusligt väl beskrivet i dokumentärfilmen Louis Theroux: Manosfären inifrån.
Tänk bröderna Andrew och Tristan Tate, misstänkta för människohandel, våldtäkt och innehav av barnpornografi. Men framför allt kvinnofientliga – att misshandla och håna kvinnor är deras lukrativa affärsidé. Fram till för några veckor sedan var de en del av Donald Trumps MAGA-entourage och röstfiskare. Nu sitter de inlåsta, i väntan på besked om utlämning till Storbritannien.
Men motståndet mot feminismen är bredare än så. Det frodas hos enskilda män som känner sig trängda eller nonchalerade av kvinnor. Det påstås att jämställdhet gör staten svagare och att kvinnor som inte ställer upp på traditionella könsroller skadar familjen, samhällets byggsten. Högerkristna fundamentalister och islamister krokar arm mot kvinnor som både vill och vågar välja sitt liv.
Det kan också handla om ren misogyni. Förakt eller hat – bara för att kvinnor är just kvinnor.
Allt bidrar hur som helst till en unken kökkenmödding.
”Våldsbejakande extremistiska grupper inkluderar ofta antifeminism i sina ideologier”, konstaterar Center mot våldsbejakande extremism:
”Feminismen anses återkommande ha fått alldeles för mycket inflytande i samhället – vilket hotar den traditionella, heterosexuella familjen, undergräver den vita mannens bestämmanderätt och försvårar för män att ha tillgång till sex. Våldsbejakande islamistiska extremister ser feminism, tillsammans med sexuell frigörelse, som en av många västerländska idéer som riskerar locka muslimer i väst i fördärvet. Antifeminism är särskilt central i våldsbejakande misogyni och den så kallade manosfären, ett löst nätverk av mansaktivister online.”
En fransk senatsrapport som publicerades i slutet av juni – Mascus: la nouvelle offensive contre les femmes – visar att den digitala manosfären fungerar som en antidemokratisk påverkanskanal som förenar antifeminism, radikalisering och högerextrema idéer.
I Frankrike trappas nu åtgärder mot denna sfär upp – dess nätverk betraktas inte längre som isolerade internetfenomen, utan som strukturella säkerhetshot mot demokratin. Underrättelsetjänsten har ökat bevakningen av dessa miljöer och det diskuteras att techjättar som TikTok och YouTube måste stoppa algoritmer som slussar unga pojkar in i denna radikalisering.
Politiken påverkas. En välorganiserad ytterhöger använder antifeminism och hypermaskulinitet globalt för att vinna makt och montera ned demokratiska och sociala rättigheter, konstaterar de feministiska forskarna Agnieszka Graff, Ratna Kapur och Suzanna Danuta Walters i den uppmärksammade artikeln Introduction: Gender and the Rise of the Global Right:
Antifeminismen är inte bara en av flera aspekter på högerextrema värderingar, den är central här. Den används för att förena politisk strategi och organisera och rekrytera ett brett stöd, ofta med religion som kärna; de pekar på ett globalt ”baptist-burka nätverk” med fokus på reproduktion, hbtqi och skilsmässor. Antifeminismen är både en central värdering och en politisk strategi och plattform för att samla och hantera stöd, menar de.
Så blir könskonservatismen ett lingua franca i en global högertrend. Och bränsle för manosfären.
Uppfattningen att feminismen gått för långt verkar inte längre vara radikal ens bland unga i ”världens mest jämställda land”.
Enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har andelen unga som anger att jämställdhet är en av de viktigaste samhällsfrågorna minskat från 21 procent år 2018 till 13 procent 2024. Och 16 procent av de unga anser att jämställdheten i Sverige har gått för långt; 23 procent av männen, 8 procent av kvinnorna.
Hur hamnade vi här? Från lite olika håll, förstås.
Män med traditionell syn på könen ser sin position hotad. Lågutbildade män i glesbygd som gud har glömt ser kvinnorna flytta, utbilda sig och aldrig återvända. Värdekonservativa politiker bygger sin argumentation på att flykten från traditionella könsroller hotar kärnfamiljen. Radikala nationalister driver konspirationsteorin om ett pågående folkutbyte och kräver att inhemska kvinnor ska föda fler barn.
Cherchez la femme, alltså, kvinnan blir den dolda drivkraften bakom mannens problem. Influerare i manosfären utnyttjar och förstärker detta för egen vinning.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.