Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Magdalena Anderssons valrörelse handlar om att säga så lite som möjligt. Och göra ännu mindre. Försprånget i opinionen är den våg på vilken Socialdemokraterna ska surfa in till valseger. S-ledaren sitter i båten, eller är helst inte i båten alls.
Det är en tomhetens strategi. Att inte säga något. Inte göra något. Inte störa något.
Det är en tomhetens strategi. Att inte säga något. Inte göra något. Inte störa något. Konkretion i förslag, genomförande och finansiering betraktas som potentiella krishärdar. Vilket bekräftas av att oppositionsledaren får problem varje gång det bränner till.
När Magdalena Andersson får frågor om hur hon avser att finansiera reformer för att vi ska arbeta mindre slår hon ifrån sig med att beräkningar (bland annat från Svenskt Näringsliv) är påhittade. Expressens ledarsida visade för någon vecka sedan att påståendet att nio av tio kommer få mer i plånboken med Socialdemokraternas politik bygger på att Socialdemokraterna inte räknar med föreslagna skattehöjningar.
Hittills har tomhetens strategi på det stora hela ändå fungerat. Medierna har ännu inte på allvar granskat den socialdemokratiska politiken, utan det har hittills varit en komfortabel resa för Andersson. Och regeringspartierna får inte grepp om en undanglidande oppositionsledare.
Det gäller även i regeringsfrågan.
I veckan kom nya avslöjanden om Vänsterpartiets djupt rotade problem med företrädare som uttrycker sig antisemitiskt och romantiserar terrorister. Nu visar det sig att personer i Nooshi Dadgostars partiledning – gruppledaren i riksdagen – uttalat sitt stöd för en palestinsk terrorist och mördare. Partiledningen skyller på bristande rutiner.
I den delen får man ändå ge Vänsterpartiet att man förändrats. När partiet i sina tidigare mer uttalat kommunistiska skepnader stött Lenin, Stalin, Honecker eller Castro har man inte skyllt på administrativa problem. Att partiet börjat skämmas är ett hälsotecken. Men Nooshi Dadgostar saknar inte administrativ kontroll över sitt parti, hon är ledare för ett vänsterparti som är exakt det vi ser i dessa avslöjanden.
När detta kommer på tal vill Magdalena Andersson inte svara på huruvida Vänsterpartiet är regeringsfähigt eller inte. Hon har ingen sådan ”lista”, får vi veta. S-ledaren vill inte ”värdera” frågan. I stället vill hon att väljarna ska nöja sig med att Socialdemokraterna aldrig går till val med ett tydligt regeringsalternativ.
Vi förväntas köpa grisen i säcken, med argumentet att det är en lång socialdemokratisk marknadsföringstradition. För oss som inte känner denna djupa vördnad inför den normerande kraften i den socialdemokratiska historien duger det inte. Anderssons korta period som statsminister kännetecknades av kaos i regeringsfrågan. Hon måste redogöra för vad som skulle vara skillnaden den här gången.
Hur hon ska få ihop en regering baserad på det moraliskt bankrutta Vänsterpartiet är en fråga. Hur hon ska få Vänsterpartiet och Centerpartiet att samarbeta är en annan. Vilket inflytande den tidigare regeringspartnern Miljöpartiet ska ha är en tredje.
I torsdags meddelade språkröret Daniel Helldén att man kommer kräva att Sverige drar tillbaka ansökan till EU om statliga garantier till ny kärnkraft, att migrationspolitiken ska läggas om, att bränslepriserna ska stiga kraftigt och att Miljöpartiet kommer att rösta nej till Magdalena Andersson i statsministeromröstningen om de inte får sitta i regeringen.
Hittills har Magdalena Anderssons tydligaste budskap varit att hon älskar Sverige (en onekligen lika gripande som originell position) och att det är dags att ta Sverige på allvar. Det är en vaghet på gränsen till det självutplånande.
I veckan presenterade hon tre ”principer” för hur hon vill regera landet. Hon vill värna trygghet, tillväxt och sammanhållning. Hur får vi inte veta. Flera av partiets tidigare konkreta förslag om avskaffat karensavdrag och förkortad arbetstid finns inte med. I stället ska Sverige ”vända blad” och ”fokusera all sin kraft på att göra Sverige starkt”.
Texten håller sådana kvaliteter att det är fullt möjligt att föna håret om man håller huvudet nära den.
Dessa principer är resultatet av ett inre förändringsarbete där man tidigare inte var ”bra”, men genom att ha sökt ”ärliga svar” är man nu ”redo”. Texten håller sådana kvaliteter att det är fullt möjligt att föna håret om man håller huvudet nära den.
Vad som inte var bra tidigare får vi inte veta. Handlar det om den konkreta politiken? Om ledarskapet? Om regeringsstrategin? Personuppsättningen?
Vad skiljer regeringsfrågan i dag från det kaos som präglade både Anderssons tid som statsminister och Stefan Löfvens regerande?
Vad skiljer regeringsfrågan i dag från det kaos som präglade både Anderssons tid som statsminister och Stefan Löfvens regerande? Vilka ska vara med och ”vända blad”? Handen sträcks ut mot de partier som hon menar splittrat landet genom ”högerpopulism och hatretorik”. Partierna i den regering som hon beskriver som usel, ska under hennes ledning vara med och ”sätta stopp”. ”Nu”.
Vad gäller personuppsättningen har Magdalena Anderssons förnyelse av socialdemokraterna landat i att de som är bäst lämpade att ansvara för svensk utrikes- respektive utbildningspolitik är Morgan Johansson och Anders Ygeman. Här råder det förvisso bred konsensus om att ingendera kan anklagas för att ha varit ”bra” tidigare, men vi får inte veta vilken metamorfos dessa herrar – eller för den delen Peter Hultqvist, Lena Hallengren eller Magdalena Andersson själv – har genomgått. Och som gör att de nu är ”redo”.
Magdalena Andersson vill bli hela Sveriges statsminister. ”Inte bara för de som röstat på mig eller för dem som tycker som jag.” Problemet är att vi inte vet vad hon tycker eller vad denna regering ska ägna sig åt. Det enda konkreta i all denna retorik är att Magdalena Andersson ska bli statsminister. Hur, tillsammans med vilka, och för att göra vad, är höljt i dunkel.
Det är en dryg månad kvar till valet. Tidöpartierna måste plocka ner Magdalena Anderssons luftpastejer och få den här valrörelsen att handla om konkreta frågor som rör svensk säkerhet, kriminalitet och ekonomi. Tomhetens strategi behöver blottläggas.
Det finns ett facit från de gångna fyra åren som kan ställas mot hur det var när Magdalena Andersson styrde landet och det finns en konkret gemensam riktning för hur ett arbete som inte är fullbordat kan löpa vidare.
Magdalena Andersson varmt bedyrade kärlek till Sverige gör sig bäst i opposition.