Svensk högre utbildning är fortfarande organiserad utifrån en föreställning som präglade industrisamhället: att den kunskap en student tillägnar sig under några års universitetsstudier också utgör grunden för ett helt yrkesliv.
Den förutsättningen håller på att försvinna.
Teknologisk utveckling, artificiell intelligens och allt kortare innovationscykler innebär att stora delar av den konkreta yrkeskunskapen förändras snabbare än utbildningssystemet kan anpassas. Därför borde utbildningsdebatten ställa en annan fråga än den vanliga.
Inte: Hur ska universiteten hinna lära ut den senaste kunskapen?
Utan: Vilken kunskap lämpar sig över huvud taget för en flerårig akademisk utbildning?
Den nyligen publicerade rapporten Europe 2031 beskriver ett Europa som riskerar att förlora den globala AI-konkurrensen därför att våra institutioner förändras långsammare än tekniken. Samtidigt utvecklar kinesiska universitet allt mer adaptiva utbildningar där kursplaner fortlöpande förändras för att följa utvecklingen.
Båda bygger på samma antagande, att universiteten måste bli snabbare. Men tänk om det är fel diagnos?
Problemet är därför inte i första hand AI. Problemet är att vi håller på att blanda samman två olika typer av kunskap. Den ena förändras långsamt. Den andra förändras snabbt.
Om utbildningarna ständigt förändras uppstår ett nytt problem. Studenten som tar examen riskerar att bära med sig kunskap som redan blivit daterad. Studenten som fortfarande studerar möter ett rörligt mål där utbildningens innehåll förändras under utbildningens gång. Ju snabbare universiteten försöker följa den tekniska utvecklingen, desto kortare blir examens praktiska livslängd.
Problemet är därför inte i första hand AI. Problemet är att vi håller på att blanda samman två olika typer av kunskap. Den ena förändras långsamt. Den andra förändras snabbt.
Universitetens historiska uppdrag har aldrig varit att reproducera den teknik som råkar dominera arbetslivet för tillfället. Deras uppgift har varit att utveckla människors analytiska förmåga: matematik, naturvetenskap, logik, språk, filosofi, vetenskapsteori, kritiskt tänkande och förmågan att förstå samband. Den kunskapen förändras långsamt. Just därför gör den människor rustade att förstå också den teknik som ännu inte existerar.
Den konkreta yrkeskunskapen följer däremot en annan tidslogik. Hur läkare använder AI i diagnostiken, hur lärare arbetar med intelligenta undervisningsverktyg, hur jurister använder AI i rättsutredningar eller hur programmerare samarbetar med autonoma kodassistenter förändras betydligt snabbare än vad en flerårig utbildning rimligen kan följa.
Den typen av kunskap utvecklas bäst där den används – i professionerna och på arbetsplatserna – genom kontinuerlig fortbildning, modulära utbildningar och återkommande certifieringar.
Klassiska uppgiften viktigare
Här finns också en möjlighet att tänka nytt om ansvarsfördelningen.
Universiteten behöver inte konkurrera med den tekniska utvecklingens hastighet. Tvärtom bör de koncentrera sina resurser till det som bara de kan göra: utveckla människors analytiska omdöme, vetenskapliga förståelse och intellektuella självständighet.
Professionerna bör samtidigt ta ett betydligt större ansvar för den snabbt föränderliga tillämpade kunskapen genom ett sammanhängande system av fortbildning under hela yrkeslivet.
En sådan arbetsfördelning skulle göra båda systemen starkare. Universiteten skulle slippa jaga varje ny teknologisk våg och i stället fördjupa det som utgör deras egentliga samhällsuppdrag. Arbetslivet skulle snabbare kunna omsätta ny kunskap i praktiken utan att hela utbildningssystemet först måste byggas om.
Paradoxalt nog blir därför universitetens klassiska uppgift viktigare ju snabbare världen förändras. När den konkreta yrkeskunskapens livslängd krymper ökar värdet av den kunskap som består.
När kunskapens diffusionshastighet överstiger utbildningssystemets reproduktionshastighet är lösningen inte att universiteten försöker efterlikna diffusionen. Lösningen är att de koncentrerar sig på det de ensamma kan reproducera: människors analytiska förmåga.
Universitetens uppgift är inte att reproducera dagens yrkeskunskap. Universitetens uppgift är att reproducera människors förmåga att förstå morgondagens kunskap.
Ronald Caous, samhällsvetare och författare
Fotnot. Debattören är ledamot (S) i Öckerös kommunfullmäktige.