Trygga män som villigt tar på sig ansvaret för sin familj kommer göra att fler kvinnor vill och vågar föda fler barn. Det menar Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson på Expressens debattplats. ”Kan vi få tillbaka den normen och på olika sätt stärka den könsrollen för mannen, är jag övertygad om att det i sig utgör en mycket viktig pusselbit i det dalande barnafödandet.”
Det låter trevligt med fler trygga män – men förhoppningen om ökat barnafödande är nog lite för optimistisk. Hela vår kultur talar om för unga kvinnor att barnafödande är liktydigt med förlust av allt det som värderas högst: pengar, karriär, frihet, oberoende, bekymmerslöshet, styrka, skönhet. Inget mindre än en genomgripande förändring av hela vårt tänkesätt kan få demografin att långsiktigt börja peka i rätt riktning.
Inte desto mindre är Christianssons artikel intressant – som uttryck för kriget om manligheten, vilket är en del av det större globala kulturkriget. Vad är en bra man? Vänsterns svar, om man ska hårdra det lite, är att en bra man är en stereotyp kvinna: omsorgsinriktad, inkluderande, samförståndssökande, samtalsorienterad, diplomatisk och empatisk.
Svaret från högersidan handlar om en mer traditionell mansroll. Men vad är egentligen en traditionell man, och är det något bra?
Inom den så kallade manosfären, alltså det internationella ekosystem av poddare och influencers som pratar om manlighet, florerar ett nyhedniskt ideal, där antika dygder som självdisciplin och uthållighet, mod och målmedvetenhet blandas med homeriska ideal om ära och eftermäle i en mix som toppas med modern individualism och konsumism.
Självförbättring är målet; kroppen är den fysiska manifesteringen som ska trimmas och tränas att matcha den självsäkra mannens egen självbild. Kvinnor är oftast bifigurer.
Att vara man är att utveckla en stark vilja och med viss hänsynslöshet ta för sig av det man vill ha, att utstå smärta och umbäranden utan att klaga, att vara stark och hälsosam, att tjäna pengar och bli ekonomiskt oberoende.
Jagcentreringen är iögonfallande. En av manosfärens främsta gurus är David Goggins. Hans bästsäljare heter ”Can't Hurt Me: Master Your Mind and Defy the Odds”. Den före detta marinkårssoldaten beskriver hur man kan utveckla en mental styrka som gör att man kan klara nästan vilka utmaningar som helst. För att uppnå vad?
Det är sekundärt. Det viktiga är att du kan övervinna dina egna begränsningar. Det är ett fullständigt amoraliskt livsprojekt, men många män som förespråkar ett traditionellt mansideal är influerade av just denna nyhedniska maskulinitet.
I ett annat hörn av manosfären återfinns männen som vill återuppliva en kristen manlighet. Här framhålls förvisso en del kristna ideal som tjänande och ansvar, men också motsatserna: dominans och auktoritärt ledarskap. Längs hela spektrumet av kristna mansinfluencers romantiseras styrka, stoicism, äventyr, ridderlighet, erotisk kärlek och – inte så lite – heder. Inget av detta kan egentligen beskrivas som bibliska ideal.
Föregångaren till den kristna manosfären, John Eldredge, som i början av 00-talet skrev boken ”Wild at Heart”, hävdar att varje man har en kamp att utkämpa, ett äventyr att leva och en skönhet att vinna. Det påminner mer om homerisk epik än om något kristet narrativ.
Det är slående hur ointresserade samtliga konservativa mansaktivister är av att gräva i den andliga mylla vårt samhälle faktiskt har vuxit fram ur. Det finns nämligen en hel bok i Bibeln som utgörs av en fars förmaningar till sin son. Ordspråksboken heter den och handlar om hur man lever ett gott och klokt liv.
Det första är att frukta Gud, vilket betyder att inse att människan är människa och inte Gud, varken över universum eller i sitt eget liv. Fadern förmanar sin son att söka visheten. Inte styrka och mod på slagfältet, utan vishet. Han uppmanas att akta sig för trolösa kvinnor och i stället hålla sig till sin hustru.
Ärlighet i stället för ära. Ödmjukhet i stället för berömmelse. Trofasthet framför rikedom. Klokhet i stället för stolthet och list. Ingenstans står det att han ska söka äventyr och ta onödiga risker. Tvärtom varnas för dåraktigheten. Dåren är impulsiv och omdömeslös. Dåren är lat, skvallrar och skryter. Hans grundläggande fel är att han saknar gudsfruktan och föraktar vishet och undervisning. Han tror sig veta bäst själv och behöver därför ingens råd.
De många aforismerna, skrivna flera hundra år innan den grekiska dygdetiken utvecklades, handlar om det helt vardagsnära, om ekonomi och barnuppfostran, om vänskap och respekt, och särskilt om att vakta sin tunga, om att inte säga sådant man genast ångrar, att inte låta vreden bestämma vad som ska komma över läpparna.
Boken avslutas med en lovprisning av den goda hustrun. Hon är driftig och handlingskraftig, stiger upp medan det fortfarande är natt, skaffar sig en åker, planterar en vingård. Hon tar sig an sin familj och ser till att såväl barn som tjänstefolk har allt de behöver. Hon förbarmar sig över de fattiga och har alltid ett gott råd att ge till den som är rådlös. Hennes man litar på henne; hans hjärta litar på henne, står det till och med. ”Kraft och värdighet är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.”
Det slutliga rådet till sonen är, anmärkningsvärt nog, en beskrivning av det slags kvinna han bör söka sig till – och hon är varken våp eller trofé, utan varm och kärleksfull, klok och omsorgsfull, värd all aktning och fullständig trohet.
Även sexualmoralen är alltså unik för sin tid. Män i antiken kunde ha en mängd sexuella relationer utan att det betraktades som moraliskt problematiskt – så länge de inte äventyrade sådant som arvsrätt och ordningen i hushållet. Att gå till prostituerade var närmast att betrakta som wellness. Med slavar och tjänstefolk var det fritt fram.
Den brittiske matematikern och apologeten John Lennox har påpekat att materien under antiken ansågs vara det eviga, det ursprungliga, medan såväl gudar som människor sprungit fram ur denna materia. Gudarna var ganska lika människorna, med samma slags laster och dygder – fast med superkrafter.
Den monoteistiska tro som uppstod i Israel var av radikalt annorlunda slag. Guden var det eviga, upphovet till materien och alltings skapare, också människornas skapare. Han hade absoluta krav på människorna, men även en gränslös kärlek till dem. Därför kunde Ordspråksbokens författare säga att gudsfruktan är början till vishet: alltså att erkänna sitt rätta förhållande till Gud.
Var befinner vi oss i dag? Vår föreställningsvärld är inte helt olik antikens: vi har upphöjt materien till alltings början och slut. Poddprofilerna är vår tids gudar, lika oss men med större genomslag (större muskler och mer pengar).
När vi nu famlar i senmoderniteten efter vilka vi är och vilka vi ska vara, efter vad vår könstillhörighet innebär och hur vi ska förstå oss själva i förhållande till andra, så nyttar det föga att drömma sig tillbaka till en dimmig dåtid när män var riktiga män och kvinnor var riktiga kvinnor. När var det så – och var det så bra?
Varför inte ge Ordspråksboken en chans i stället för att lyssna på Andrew Tates demoniska livsråd, Myron Gaines relationstips eller Andrew Hubermans självförhärligande kost- och träningspodd?
Låter det knäppt? Lustigt nog är jag säker på att manosfärens mest inflytelserika profil, Jordan B. Peterson, skulle hålla med mig. Han vet att när hälsan vacklar och framgången viker, då är det inte mental styrka och självdisciplin som bär. När kraften rinner ur mannen, då är avgudarna tysta. Då, om inte förr, inser han att han hade behövt riktiga rötter som kunnat fortsätta att suga vatten och näring till den inre människan.