DN Debatt. ”Ceuta var ett test – och Europas ledare kuggade det”
DN DEBATT.
Migrationsvågen på Ceuta var inte den första världen upplevt, och knappast den sista. Påtvingade migrationskriser har blivit ett vinnande koncept för opportunistiska och auktoritära regimer, som hotar med att sluta agera ”gendarmeri” åt Europa om deras krav inte uppfylls. Europas svar? Panik, skriver Ruben Andersson, professor i socialantropologi vid Oxford.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Migrationsvågen på Ceuta var ett test för europeisk solidaritet och krisplanering, och Europas ledare har kuggat provet. När de opportunistiskt hakar på ytterhögerns och Vita husets kritik av Spaniens ”oansvariga” politik bäddar de för fler kriser vid Europas gränser.
Italien avbröt Schengensamarbetet med Spanien. Danmark och Finland sällade sig till hoten. Ulf Kristersson (M) och 21 andra EU-ledare skrev ett brev till EU-kommissionen, som beskyllde Madrid för att underminera ”kampen mot den illegala migrationen” med sin regularisering. Liksom Italiens statsminister, Giorgia Meloni, använde han Ceuta som slagträ i valdebatten när han höll upp Spanien som ett ”varnande exempel”. Dessa reaktioner är precis vad de aktörer som ”instrumentaliserar” migrationskriser för egen vinning vill se.
Ceuta är emblematiskt för de problem som ”kampen mot migrationen” har medfört. Denna lilla exklav är raka motsatsen till Spaniens liberala migrationspolitik. Dess gränsbarriär har tjänat som prototyp för de stängsel som nu pryder EU:s östra gräns, och den hårdbevakas av spanska civilgardister och marockanska styrkor. Dock har eskaleringen medfört instabilitet, enligt civilgardisterna själva.
”Stängslet är värdelöst,” sade en civilgardist till mig redan 2010. Militariseringen av gränsen hade gjort EU beroende av Marocko, som kunde använda migrationen som ett politiskt påtryckningsmedel. ”Rabat vet att de kan destabilisera Spanien med migrationen,” sade en chef 2023. Den hårdbevakade gränsen var en perfekt scen för orkestrerade gränskriser.
Vad det marockanska styret i Rabat främst har sökt är stöd för sin position i ockuperade Västsahara. När Spanien tog in ledaren för självständighetsrörelsen Polisario för covid-behandling 2021 så öppnade Rabat gränsen till Ceuta. Tusentals marockaner strömmade in. Följande år accepterade Madrid Marockos plan för Västsahara – en helomvändning.
Politiker har lätt kunnat lära sig hur gränsspelet fungerar. Före Arabvåren hotade Libyens ledare med en afrikansk invasion om han inte fick 5 miljarder euro. Flyktingkrisen 2015 sammanföll med upptakten till val i Turkiet, och hoten från Ankara blev därefter uttalade.
Sedan dess har gränsspelets nyckel varit paniken i Europa. Studier har visat att påtvingade migrationskriser är särskilt attraktiva som strategi när ett destinationsland, eller en region, är splittrad och benägen att käbbla. Det är vad våra politiker valde att göra när de beskyllde Madrid, hotade om Schengen och idisslade ängsliga minnen av 2015 års flyktingkris.
Efter Spaniens vändning om Västsahara var gränsen lugn. Men eftergifterna kom med eftermäle. Fakta och motiv är ännu oklara, men klart är att krisen i Ceuta började kort efter att Madrid utlovat en ”ny fas” i Spaniens relationer med Algeriet, Marockos ärkerival och understödjare av Polisario.
Rabat och Madrid har skyllt på desinformation och kriminella nätverk. Men inom ett dygn hade de flesta av ”migranterna” lugnt återvänt, vilket knappast skulle ha skett om de hade förlorat sina livs besparingar till smugglare. Det är sant att rykten spreds om ett spanskt domstolsbeslut som förbjöd summariska utvisningar sjövägen. Men enligt den spanska underrättelsetjänsten CNI slutade Marockos styrkor att kontrollera gränsen och underlät att informera sina spanska partners om nätkampanjerna. Åtskilliga vittnesskildringar pekar inte bara på att marockanska poliser och gendarmer passivt lät folk passera, utan att de aktivt uppmuntrade dem.
Gränsvakter vet att inget dramatiskt sker vid Ceutas gräns utan Marockos goda minne. Rabats position har stärkts av dess allt starkare band till USA och Israel, som ser Spanien med oblida ögon. Sedan Abrahamfördragen har Marocko fått tillgång till avancerad israelisk säkerhetsteknologi. Från israeliskt och amerikanskt håll har röster höjts för en ”avkolonisering” av Ceuta och dess systerenklav Melilla; i april skrev en kommitté till Representanthuset att enklaverna låg ”på marockanskt territorium”. Styret i Rabat kallar dem ”ockuperade städer”. Nu har de fått åtskilligt vatten på sin kvarn.
Oavsett om Rabat dirigerade eller opportunistiskt underblåste gränskrisen så pekar allt på att den var ett geopolitiskt spel med människoliv som gynnade extremhögern i USA och Europa, liksom marockanska nationalister.
Att Danmarks statsminister Mette Frederiksen inte förstår geopolitisk utpressning är lite förvånande, men hon gick i bräschen med Schengenhoten och EU-missiven. EU:s politik har hamnat i en pavlovsk dynamik där varje gränskris utlöser samma reflex: att demonstrera hårdhet, kosta vad det kosta vill. Och kostar gör det. När EU-ledare agerar reaktivt sätter de solidariteten ur spel – nyckeln till den svårförhandlade migrationspakten – och ger ammunition till de krafter som vill skjuta EU-skeppet i sank.
Samtidigt öste Madrid och Bryssel lovord över Rabat. EU:s verktyg mot ”instrumentaliseringen” aktiverades inte. Europa har gjort sig beroende av auktoritära regimer som kan sluta agera ”gendarmeri” åt Europa om deras krav inte uppfylls.
Vi kan välja att de-eskalera i stället för att underblåsa panik, skapa incitament för ordnad migration i stället för att göda smugglarnätverk och prioritera robust diplomati över eskalering. Dock väljer nu Europa, återigen, Ceutas återvändsgränd: det spanska undantaget, där migranter bekämpas som ett existentiellt hot och där krafter utanför Europa kan mobilisera detta hot för egen vinning. Rädslan är deras trumfkort – och EU:s lättskrämda ledare har precis gett dem ännu en god hand att spela.