Emma och hennes granne klickade runt på Netflix för att hitta något som de inte redan sett. Samma förmiddag hade Emma börjat få ont i magen. Hon tänkte att det var mensvärk, men smärtan tilltog.
Det gjorde ont oavsett hur hon satt eller låg. Var det möjligen förstoppning? Tarmvred?
Grannen bestämde sig till slut för att ringa ambulansen.
– När de kom tog ambulanssjuksköterskan fram stetoskopet för att lyssna efter tarmljud, med det gjorde så ont att jag bara skrek, säger Emma.
Emma
Ålder: 39
Familj: Sonen Neo, pappa, syster och farmor.
Bor: Karlskrona.
Gör: Industriarbetare
Lilla Neo ligger på Emmas arm och har just ätit när vi ses. En liten kille med brun kalufs och rosa plutmun.
– Tack och lov är han en lugn kille, nöjd bara han får vara med, säger Emma och stryker honom över huvudet.
– Tänk att kunna gömma sig så bra i nio månader.
För det var inte tarmvred eller förstoppning. Det var ett barn som bestämt sig för att det var dags att komma ut.
Trodde inte hon skulle kunna få barn
Emma har PCOS, en hormonrubbning som innebär att äggstockarna tillverkar för mycket testosteron. Det orsakar ofta oregelbunden mens och kan medföra svårigheter att bli gravid.
– Redan i 20-årsåldern meddelade en läkare att jag inte kunde få barn på naturlig väg. Jag och min dåvarande man provade IVF en gång, men processen var alldeles för påfrestande med sprutor, hormoner, hopp och sorg, så jag ville inte gå igenom det flera gånger.
En bekant påpekade faktiskt att jag hade gått upp lite i vikt.
Emma förlikade sig med tanken att inte kunna få barn.
– Jag tycker om barn, men det kändes så småningom fine, man kan ha ett fullgott liv ändå.
Även kärleksdrömmarna hade hon lagt på hyllan.
– Jag orkade inte mer. Jag är säker på att det finns relationer där man blomstrar som person, men så har det inte sett ut för mig, därför kom jag fram till att jag hellre lever själv. Jag trivdes i mitt lilla liv.
Hade inga symptom
I våras befann Emma sig mitt i en förändringsprocess. Hon hade blivit uppsagd från sitt jobb som industriarbetare på grund av arbetsbrist, och hade en liten 40-årskris.
– Jag funderade mycket på vad jag skulle göra framöver. Om jag skulle gå tillbaka till vården eller försöka få ett annat jobb inom industrin, jag älskade det jobbet.
Barn var däremot inget hon funderade på.
Det är mycket ovanligt att kvinnor genomgår en hel graviditet utan att märka det. Men Emma menar att hon inte upplevde något annorlunda med kroppen som hon kopplade till en eventuell graviditet.
– Jag hade till och med blödningar tre gånger, vilket för mig som alltid har haft oregelbunden mens inte är något konstigt.
Ökade inte ens ditt midjemått?
– Jo lite, en bekant påpekade faktiskt att jag hade gått upp lite i vikt, vilket jag var glad för. Senaste året hade tappat mycket i vikt på grund av problem med magen. Men totalt handlade viktuppgången om tre–fyra kilo. Jag hade samma kläder som vanligt.
Emma jobbade på som vanligt, vilket i hennes fall inte innebar mycket vila. Som lageranasvarig truckförare inom metallindustrin blev det många tunga lyft.
– Jag kunde få pallar med produkter på 1,5 ton som skulle flyttas på, eller stora lådor med tusentals metalldelar som skulle gängas. Men det var inga problem, så den här stackaren är van vid att skumpa runt där inne, säger hon och pekar på sin son.
”Du ska till förlossningen”
Hon märkte ingenting förrän smärtan i magen drabbade henne och hon hamnade på sjukhuset i Karlskrona, övertygad om att hon hade förstoppning eller tarmvred.
– Ett helt team mötte mig på akuten, gav mig morfin och sa att de skulle kolla tarmarna med ultraljud. Då berättade läkaren att jag var i tredje trimestern, jag bad henne prata svenska så jag skulle förstå.
Allt var så osammanhängande, svårt att ta in. Emma kände paniken stiga och meddelade därför att hon skulle hem och kolla på film, ”jag går nu.”
– Men någon i personalen tittade på mig och sa att ”jag känner huvudet” och ”vi ska till förlossningen.” Jag försökte greppa vad som pågick men det var så ofattbart.
På förlossningen mötte Emma två barnmorskor som hon beskriver som ”jordens underbaraste.” De gav henne lustgas, vatten och bad henne lyssna in kroppen och krysta.
– 1,5 timme senare låg den här lilla saken, skrikande, på britsen. En barnmorska skrattade och sa att ”ja, där har du din förstoppning.”
– När jag fick upp honom på bröstet hände något oförklarligt, allt kändes så självklart. Jättekonstigt och fullt naturligt på en och samma gång.
Samtidigt flödade rädslan i kroppen.
– Jag blev livrädd både för ansvaret som väntade och mig själv. Hur kan man komma till sjukhuset och föda ett barn utan att ha haft en susning om att man är gravid? Det fantastiska var styrkan som också rann till i samma sekund som jag såg mitt barn i ögonen.
Stickade sockor och tröjor
Eftersom Emma inte gått på besök hos mödravården hade ingen upptäckt att hon led av havandeskapsförgiftning. Hon fick därför stanna på BB för observation i en vecka, vilket gav henne tid att plöja en del litteratur om att få barn.
– Jag hade ju inte haft tid att förbereda sig vare sig praktiskt eller mentalt.
Chocken för de närstående var också stor. Emma berättar hur hon dagen efter förlossningen ringde sin pappa och berättade att han blivit morfar.
– Först blev han alldeles stum, sedan sa han ”vad fan säger du?” Jag är det syskon som alltid gått min egen väg, men det här var väl pricken över i:et, skrattar Emma.
Hur tänker du själv kring det här?
– Att det var meningen. Nu har livet fått en helt annan mening. Nu har jag någon annan att leva för, någon att ta hand om. Det har gett mig ett helt nytt lugn. Jag har kunnat ta tag i saker jag tidigare tyckt varit jobbigt, som att be om en npf-utredning.
Hela Emmas nätverk ställde upp. Medan hon låg BB, lärde sig amma och byta blöjor gick djungeltelegrafen. Man samlade in allt man kan tänkas behöva till en nyfödd.
– Och min farmor fick i gång halva PRO. Det syddes lakan och stickades tröjor och små sockor. Så när jag blev utskriven och fick komma hem fanns allt jag kunde önska här hemma i lägenheten.
Emma är singel och har ensam vårdnad om barnet. Pappan och hon är överens om att det är den bästa lösningen.
Emma konstaterar att man klarar mer än man tror, även en total livsomställning som hennes.
– Neo kom som en blixt från klar himmel. En total överraskning. Han är mitt lilla mirakel.