När Leo Messi spelade sin första VM-turnering i Tyskland 2006 var jag på plats som utsänd reporter för Aftonbladet.
Jag såg den stökiga kvartsfinalen mellan Argentina och Tyskland i Berlin där fullt palaver utbröt efter en straffläggning som tyskarna vann.
Tim Borowski hyschade den argentinska klungan under straffarna, och efteråt gick avbytaren Leandro Cufré fram för att sparka ner Borowski – men tog fel på person och satte dobbarna i Per Mertesackers lår i stället.
Leo Messi höll sig lugn, vad jag kan minnas. Han gjorde heller inte så mycket väsen av sig under turneringen, men sköt sitt första VM-mål i 6–0-segern mot Serbien.
I dag, 20 år senare, mot Österrike, levererade 39-åringen sitt 17:e mål i sitt sjätte VM, och klev upp som ensam målkung genom tiderna.
Det var en match som handlade om en sak på planen och på läktaren: Att Argentina skulle bära fram Messi till detta mål. Jag satt på Dallas Stadium när Lautaro Martínez fixade den tidiga straff som Messi slog uppseendeväckande långt utanför – för att en halvtimme senare ta revansch på sig själv.
Historiskt mål
Thiago Almada släppte vidare Facundo Medinas inspel till Messi – och via en enkel bredsida hade Messi petat ner Miroslav Klose till en andraplats. Direkt ett av tidernas historiska VM-mål.
(Till saken hör att jag hade förmånen att vara på plats även när Klose gick om brasse-Ronaldo på Estádio Mineirão i Belo Horizonte. Men den matchen gick mest till historien för det smärtsamma resultatet: 7–1 till Tyskland).
Just målkungskampen i fotbolls-VM är en klassisk följetong och en del av den stora fotbollsberättelsen. Länge var Just Fontaine ohotad etta. Fransmannen skickade 13 bollar i nät Sverige-VM 1958, varpå Gerd Müller klev upp på 14 mål 1978. Sedan skulle det dröja ända till 2006 innan Ronaldo gick om via två mål mot Japan.
Dagens stjärnanfallare spelar fler turneringar och fler matcher än förr, och när VM nu dessutom utökas gång på gång är det inte konstigt att vi har flera spelare som börjar närma sig 20 mål.
En fortsättning på VM-finalen
Årets VM är på väg att utvecklas till en logisk fortsättning på VM-finalen 2022: En kungaduell mellan Messi – på 18 mål varav redan fem (!) i pågående VM – och Kylian Mbappé – i skrivande stund på 14 mål totalt.
Men Mbappé är bara 27 år och lär kunna spela två – om inte tre – VM till. Frågan är inte om han passerar 20-strecket, utan när.
Men mot Leo Messi står han sig ännu slätt när det kommer till utnämningen världens bäste fotbollsspelare genom tiderna. Messi har spelat för länge, vunnit för mycket, gjort för många mål totalt och bjudit på så enastående individuella prestationer på planen att det ens inte ska vara en fråga.
I stället var det länge varit en fråga om vem som var bäst av Cristiano Ronaldo och Leo Messi. Jag har alltid tyckt att den varit konstlad. Ronaldo har givetvis oerhörda meriter och var ett fysiskt fenomen en gång i tiden. Idag är han en parodi på sig själv som envisas med att ta upp en plats i Portugal i mästerskap efter mästerskap. Ett ovärdigt avslut på en stor karriär.
När Messi vann sin första VM-titel 2022 passerade han inte bara Pelé och Maradona i diskussionen om tidernas bäste fotbollsspelare genom tiderna – han stängde också ”Messi eller Ronaldo?”-frågan en gång för alla.
Eller stängde och stängde: Messi la den frågeställningen i en liten ask, vred om nyckeln, placerade i en större låda, låste med hänglås, grävde ner den i marken, hägnade in med taggtråd, installerade en övervakningskamera, slog på larmet och ställde ut en vakt.
Större än Maradona?
Jag tror ingen protesterar mot att Messi är en bättre spelare än någon av ovan nämnda namn rent sportsligt, men frågan är om han är en större fotbollsspelare än Diego Armando Maradona ur ett fotbollshistoriskt perspektiv?
Jag är osäker på exakt vilka kriterier som ska ingå där, men svaret är inte lika självklart. Utanför Dallas-arenan intervjuade GP-kollega Besseling och jag argentinska fans, och svaren spretade. Många nämnde också att ”Maradona vs Messi”-frågan delar Argentina.
En medelålders manlig supporter sa Maradona för att Diego hade mer hjärta, var mindre fotbollsprodukt.
En annan argentinsk supporter, en äldre kvinna, valde Messi och avfärdade Maradona på grund av narkotikan.
Det är lätt att peka på kvartsfinalen mellan Argentina och England på Aztecastadion i Mexiko 1986 – och de två målen som definierade hela Maradonas väsen: Djävulen och fotbollsguden. Samt den större dimensionen av matchen som skildras i aktuella argentinska filmen ”The Match” med biopremiär i Sverige 26 juni. En dokumentär om en nations behov av revansch efter Falklandskriget, och hur en enskild fotbollsmatch – en enskild spelare – gav ett helt folk den revanschen.
Mot det kan ställas mot VM-finalen 2022 i Qatar, en match som har gått till historien som den bästa och största fotbollsmatchen någonsin. En duell mellan Argentina och Frankrike, Messi och Mbappé, som innehöll alla ingredienser som fotbollssporten rymmer. Att den spelades i Qatar – under en turnering som dominerades av fotbollspolitisk debatt – blev symboliskt: Till slut stod fotbollen och dess stjärnor över allt annat, som segrare.
Kanske går det inte svara på ”Maradona vs Messi”-frågan med fakta och logiska argument. I stället ramlar det ner i en generationsfråga kopplat till fotbollens innersta väsen: Den känsla som upplevelsen skapar.
Och om jag själv ska ge ett högst personligt svar:
Som Maradona kan Messi aldrig bli.
På gott och ont.