Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | USA:S KRIG
Sedan självständighetsförklaringen 1776 har USA engagerat sig militärt i över 250 krig utomlands, en del större men merparten mindre. Minst ett krig per år, således. Utmärkande för många av dem har varit den stora klyftan mellan de angivna krigsmotiven och de faktiska resultaten. Studier visar att krigen regelmässigt fått oavsiktliga effekter som rimmat illa med de ursprungliga målen.
En sådan studie är ”Unintended consequences. The United States at war” av författarna Kenneth Hagan och Ian Bickerton. De visar att många av krigen fått direkt motsatta konsekvenser än de avsedda. Ett paradexempel är invasionen av Irak i mars 2003, som startades i akt och mening att eliminera Saddam Husseins massförstörelsevapen. Knappt två månader senare förklarade president George W Bush att kriget var slutfört och att USA stod som segrare. När inga farliga vapen hittades ändrades motiveringen i all hast och sades handla om att demokratisera Mellanöstern.
I dag vet vi hur det gick – i stället för att leda till blomstrande demokrati rasade kriget vidare i åratal med förödande verkningar i regionen långt in i vår tid. På samma vis riskerar det att gå med Irankriget. Det motiverades med en rad vaga och delvis motstridiga utsagor: kärnvapenhotet, Irans stöd till olika proxygrupper, behovet av regimförändring och den brutala nedslagningen av gatuprotesterna i januari 2026. Utrikesminister Marco Rubio hade en egen variant: vi gick till attack för att vi visste att Israel skulle göra det, förklarade han. Nej då, vi visste att Iran skulle attackera oss och därför agerade vi, kontrade Trump som obekymrat kör över sina ministrar och avskyr att utmålas som en perifer sidoaktör.
Irankriget har nu pågått i över fem månader, inte i de max fem veckor som Trump inledningsvis lovade. Under den tiden har han både hunnit förklara kriget avslutat och igångsatt det igen. Vad vi bevittnar är amatörernas julafton i storpolitiken, en aspekt som lyfts fram i den aktuella boken ”Regime change” av journalisterna Maggie Haberman och Jonathan Swan. Den har även en inträngande skildring av hur det gick till när Trump föll för Benjamin Netanyahus locktoner och drog in USA i ännu ett krig.
Redan nu kan vi se hur konsekvenserna i flera avseenden blivit rakt motsatta de avsedda syftena. Regimen sitter kvar i orubbat bo, nu med än mer omedgörliga ledare. Mullorna kontrollerar Hormuzsundet och därmed en betydande del av världens råoljetransporter. Omvärlden har inte längre någon insyn i deras kärnvapenprogram som var fallet under JCPOA-avtalet, det som Trump frånträdde 2018. Kriget har dessutom spridits på ett farligt sätt i och med Irans kontraattacker mot amerikanska baser i angränsande länder.
Utvecklingen bekräftar en annan av teserna i Hagans och Bickertons bok, att väpnade konflikter i sig genererar kaos och oväntade händelser. Dessutom har många av krigen orsakat stark opposition och söndring inom USA, vilket inte heller varit avsikten. Berusad av den framgångsrika kidnappningen av Nicolás Maduro i Venezuela såg Trump framför sig ännu en kirurgisk operation, där en snabb likvidering av de iranska ledarna skulle ge plats åt en ny USA-vänlig regim. Vips skulle även Irans rika energitillgångar kunna exploateras av de stora USA-bolagen.
I stället har resultatet blivit ett utdraget och impopulärt krig på hemmaplan med höga bensinpriser och rekordlåga opinionssiffror för presidenten. En annan icke avsedd effekt är splittringen av den egna Maga-koalitionen, vars kärna trodde på Trumps försäkringar om att han var den som äntligen skulle göra slut på ”evighetskrigen”. Nu är åtskilliga av hans väljare besvikna. I maj ansåg hälften av dem att kriget var värt de ekonomiska kostnader det medfört. Nu är det bara en dryg tredjedel som tycker så (Politico 22/7).
Den preussiske generalen Carl von Clausewitz är känd för sentensen ”krig är en fortsättning på politiken med andra medel” (i boken ”Om kriget”, 1832). Men där tog den gamle militärteoretikern fel, som Kofi Annan konstaterade under sin tid som FN:s generalsekreterare. I USA:s fall har krigen inte fortsatt utan grundligt förändrat den nationella politiken och gjort att anstiftarna fått avsluta dem på helt andra villkor än de initialt föreställde sig.
En klokare maxim formulerades av en annan auktoritet, florentinaren Niccolò Machiavelli: ”Krig börjar när du vill, men de slutar inte när du önskar”. Inget öde vore värre för Donald Trump än att ännu en gång tvingas lämna Vita huset som en förlorare, dilettanten som startade ett stort krig men inte förmådde vinna det.
Erik Åsard
professor emeritus i nordamerikastudier, Uppsala universitet