In träder hon i Kirsebergskyrkan. Kyrkan är fylld av nyfikna barn och förväntansfulla vuxna. På huvudet bär hon en svart basker. Den stora röda clownnäsan lyser upp ansiktet, och efter sig släpar hon en svart koffert med ett stort rött hjärta. Förväntan ligger i luften. Snart fylls kyrkorummet av skratt, förundran och eftertanke.
Det var i clownens gestalt som Viveka Olofsson visade sitt allra sannaste jag. Hon hade en sällsynt förmåga att förena lekfullhet med allvar. Hon hade nära till barnet inom sig och vågade samtidigt visa sin egen sårbarhet. Just därför kunde hon nå människor på djupet. Den 29 juli 2026 gick Viveka Olofsson ur tiden, 81 år gammal. Hon föddes i Göteborg den 8 december 1944 och växte upp hos sin mormor och sina mostrar. Redan som liten drömde hon om att bli skådespelare. När hon inte antogs till scenskolan utbildade hon sig till småskollärare i Landskrona. Men längtan efter scenen och berättandet lämnade henne aldrig.
I slutet av 1960-talet mötte hon Birgitta Hellerstedt Thorin, ledare för Lunds stifts kyrkospel. Där fann Viveka en plats där hennes kreativitet fick blomma. Med kyrkospelet turnerade hon runt i Europa.
Det var också Birgitta som uppmuntrade henne att söka mimutbildningen vid Koreografiska institutet i Stockholm. Efter utbildningen återvände Viveka till Malmö och blev verksam vid Teater 23 tillsammans med Ronny Danielsson och Kevin Benn. När teatern satte upp Clownskolan 1976 fann hon sitt verkliga uttryck. Nu skapade hon den clownfigur som växte fram ur den egna rädslan och sårbarheten.
År 1997 tog Viveka initiativ till Clownronden efter inspiration från USA. Tillsammans med Barncancerfonden byggde hon upp en verksamhet där professionella clowner mötte barn på sjukhus. Hon blev en pionjär inom svenskt sjukhusclowneri och tilldelades en kunglig medalj för sina insatser. Med sitt karakteristiska leende brukade hon säga att hon nu äntligen kunde titulera sig hovnarr.
För henne var clownen inte bara en artist utan en budbärare för hopp, glädje och mänsklig värdighet.
Jag lärde känna Viveka i Kirsebergskyrkan, där jag jobbade som kyrkoherde. Hon gjorde flera egna clownföreställningar, ofta i gudstjänster, där hon hjälpte både barn och vuxna att ana evangeliets djup genom skratt, värme och eftertanke. Men hon var också en trogen gudstjänstdeltagare, en nära vän och en människa som tog ett stort ansvar i församlingen.
Viveka lärde oss att skrattet kan vara heligt och att den som vågar visa sin egen sårbarhet också kan ge andra mod.
Vi är många som sörjer henne, men ännu fler som bär hennes leende med oss. För det är så Viveka kommer att leva vidare – i alla de barn som log genom tårarna, i alla de människor hon ingav hopp och i alla oss som hade förmånen att kalla henne vår vän. ”Viveka visade oss att evangeliet ibland kan komma till oss med en röd näsa och en svart koffert med ett stort rött hjärta”.
Per Håkansson, fd kyrkoherde i Kirseberg