Han efterlämnar hustrun Margareta, barnen Kristoffer, Anna och Karin, fembarnbarn, släkt och vänner.
Det var ett gemensamt oemotståndligt intresse för språk och litteratur och allehanda humanistiska begivenheter som för nästan sextio år sedan förde mig samman med Stefan. Jag kan inte nu erinra mig exakt hur vi träffades men ganska snart ingick vi i en liten krets, däribland även Margareta som Stefan skulle bilda familj med, som regelbundet träffades, diskuterade och upptäckte världen tillsammans.
I denna lilla krets var Stefan inte den högljuddaste, ingen av oss var särskilt högljudd, men han var beläst och eftertänksam, humoristisk och skarpsinnig och kunde gripas av entusiasm inför en fråga eller en synpunkt och i ett nafs föra diskussionen långt vidare och entusiasmera oss andra. Vad mera var: han ville inte briljera utan förstå och hade själv den nyfikenhet och det intresse för andra som vi ibland tyckte oss sakna hos de stora elefanter vars krumbukter vi försökte tolka.
Detta hängde nog samman med att Stefan inte trivdes i rampljuset och dessutom hade många andra intressen. Han hade varit fältbiolog och var hängiven ornitolog och naturmänniska. Långt senare visade han sig också vara en skicklig fotograf och sammanställde flera smakfullt gjorda små volymer med egenhändiga känsliga natur- och fågelstudier. En uppföljare – fotografier av snidade träansikten från
Historiska museet – visade att hans konstintresse var intimt förknippat med hans människointresse.
Höjdpunkten för vår lilla krets var kanske när flera av oss en tid bodde i ett hus på Svanegatan i Lund. Vi fantiserade om att köpa huset men verkligheten och kanske trots allt vi själva ville något mer. Stefan var en tid svensk lektor vid universitetet i Hull, en tid som jag tror betydde mycket för honom, och vid återkomsten till Sverige bildade han och Margareta familj. Han arbetade som lärare. Först vid
AMU i Malmö och senare vid KomVux i Lund, och skrev recensioner i Arbetet.
Det var också nu han som medlem i Harry Martinson-sällskapet övertalade Bonniers att återutge Martinsons verk i en samlingsutgåva. Stefan var en sann anglofil men frågan är om inte Martinson passade honom väl så bra som Oxford- och Cambridgeutbildade ordekvilibrister. Martinson och han kom från samma del av Sverige, delade naturintresset, hade samma blida men klarsynta livssyn och hade samma passion för precisa och klargörande formuleringar. Stefans efterskrifter till de olika volymerna är värdiga sitt föremål och fulla av hans egen stillsamma och sinnrika personlighet.
Nu är Stefan borta efter en förhållandevis kort tids svår sjukdom.
I shall not look upon his like again.
Lars-Håkan Svensson