Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter midsommarhelgen samlades kulturministern och delar av kulturutskottet i Rosenbads pressrum för att – äntligen? – presentera regeringens nya filmpolitiska proposition. Något många väntat länge på, propositionen är ju ”svaret” på det betänkande, ”Publiken i fokus”, som regeringens särskilda utredare Eva Bergquist presenterade redan i början av mars förra året.
Svensk filmproduktion befinner sig sedan flera år i ett akut krisläge på grund av kraftig underfinansiering. Därför var vi många som välkomnade de genomarbetade och lyhörda förslagen, som bygger på dialog med branschen och en kunnig expertgrupp. Ett förväntat förslag var att sänka biomomsen från 25 till sex procent.
En annan mer kreativ idé var att skapa en filmfond som förvaltas av Filminstitutet och som delvis ska finansieras av en lagstadgad ”strömningsskatt” för aktörer på den svenska marknaden – enligt europeisk modell, systemet med strömningsavgifter är redan infört i de flesta EU-länder.
När Parisa Liljestrand tog till orda dök hennes käpphäst privat finansiering snabbt upp – hon hann nämna både ”privata medel” och ”privata aktörer” redan under den inledande minuten.
Men även om det räknades upp flera rimliga förslag (eller ska man säga självklarheter?) varav de flesta finns i filmutredningen, som att publiken bör stå i fokus, att produktionsincitamenten bör reformeras, att projekt på svenska eller något av minoritetsspråken ska prioriteras liksom att film (inte andra audiovisuella konstformer) bör vara huvudfokus för de filmpolitiska insatserna, vill regeringen inte att den privata finansieringen inhämtas via en strömningsskatt – eller ”medfinansieringsavgift för strömningstjänster”.
”De som bidrar till att både förvalta och vidareutveckla svensk film bör mötas med uppskattning, inte mer beskattning,” sa Parisa Liljestrand, som dagen till ära alltså ägnade sig åt den typ av ordlek baserad på likartade ljud som kallas paronamasi.
Kulturministern förklarade vidare att regeringen ser behov av ytterligare analys av en tänkt filmfonds konstruktion. Den nya utredningen om detta ska ”slutredovisas” den 26 februari 2027.
Kritiken från branschen och oppositionen kom, såklart, så fort pressträffen avslutats.
”Det är anmärkningsvärt att regeringen, ett och ett halvt år efter att filmutredningen presenterades, föreslår en ny utredning kring finansieringen för svensk film när situationen är så allvarlig,” säger Filminstitutets VD Anna Croneman, som precis ska gå in i Fårö kyrka för att inviga årets upplaga av Bergmanveckan när jag ringer upp.
Jag kontaktar Tomas Eskilsson, analyschef på Film i Väst och en av experterna i filmutredningen, för att få ett utlåtande om strömningsskatten.
Han bekräftar att modellen redan införts i de flesta EU-länder, och då med högre procentsatser än vad som föreslogs i betänkandet.
Att strömningstjänsterna initialt säger nej i den typen av förhandlingar är vad man kan förvänta sig, menar han. Det kan inte heller sägas handla om att svenskt innehåll inte är attraktivt i ett förhandlingsläge, och Sverige motsvarar i sammanhanget andra mindre EU-länder som infört avgifter av liknande art.
Beslutet att inte införa en strömningsskatt som kan finansiera den utmärkta idén om en filmfond är alltså dels dåligt. Dels bygger det eventuellt på bristfälliga förhandlingsmetoder. Liljestrand meddelade även att ”biomomsen är del i en budgetprocess” – inget besked om denna avgörande fråga heller alltså.
Att det är förödande i allmänhet att regeringen drar filmpolitiken i långbänk var redan solklart. Men, om jag i Parisa Liljestrands anda ska ägna mig åt ordlekar, i detta fall med motsatsord: situationen för svensk filmbransch är efter måndagens pressträff fortsatt nattsvart.