Koreografen och konstnären Alexander Ekman gör kaos och konst av sitt okonventionella Sommarprat. DN:s Emma Stenvall har lyssnat.
Var det någon som bad om ett icke-konventionellt Sommarprat?
Varsågod!
Stjärnkoreografen Alexander Ekman sommarpratade senast 2015 och gjorde redan då något som kändes originellt. Elva år och ytterligare ett antal internationellt hyllade dansföreställningar, inklusive invigningen av Paralympics 2024, har passerat sedan dess. Elva år av kreativ utveckling. Det märks.
Vad som kändes originellt 2015 är 2026 upphöjt till tio.
Det är fragmentariskt, ord som klipps ihop, meningsutbyten som studsar mellan syntetiska och sarkastiska röster, kollageartat. Ändå: En känsla.
Den som har sett någon av Alexander Ekmans föreställningar kommer att känna igen sig. Men en initial tanke som slår mig är: Orkar jag verkligen lyssna på det här?
Och nej, det är inte för alla. Vissa kommer att kalla det konstruerat. Kanske pretentiöst. Och jag medger: Det tar mig några minuter. Jag måste liksom landa lite, men sedan – när jag kapitulerar inför programmet som inför en dansföreställning – inser jag att det är… kul. Lika fascinerande absurt, kreativt och knäppt som det man har fått ta del av på scen. Om man ger sig hän är det en upplevelse.
Lyssnaren lotsas genom frågor som rör hjärtesorg, risk, kreativitet, kontroll, kontroll i en relation, tid, komma i tid, komma för tidigt. Finns tid? Åldrande. När uppstår musik? Vuxna som pratar bebisspråk? Eller? Eller? Eller?
Alexander Ekman säger saker som: ”Det här är inte ett Sommarprat, det här är ett ljud ur en högtalare.” Och: ”Nu lyssnar vi på ljudet av en orgasm i trettio sekunder.”
Vilket vi gör.
Även i musikvalet syns den koreograf man känner från scenen. Klassiska toner varvas med funkigt sväng och rytmiska melodier. Där finner man välbehövlig vila.
Lite personligt blir det också. Vi färdas från Kista till Kungliga Svenska balettskolan, där Alexander blir en av ”balettbögarna”, vidare till det utmattande arbetet med invigningen av Paralympics och känslan av att bära en eld som inte får slockna.
Sedan kommer krisen. Midlife. Att vara 42. Att ha ägnat hela sitt liv åt dansen och att nu ha en kropp som känns annorlunda.
Men vad är livet? En resa som leder fram till ett mål? Eller kan man se livet mer som musik? Man dansar inte för att komma till en plats i rummet, man dansar för att dansa. Kanske är det likadant med ett Sommarprat. Poängen behöver inte vara att berätta en linjär historia, utan att skapa.
Alexander Ekman avslutar med en pianokonsert av Dmitrij Sjostakovitj. Retoriskt frågar han: ”Sex minuter, har vi tid med det?”
Jag blundar. Lyssnar. Och ridån går sakta ner.
Läs fler Sommarkommentarer: