”Nu lyssnar vi på en orgasm i trettio sekunder”, säger Alexander Ekman. Och spelar upp vad som förefaller vara det autentiska ljudet av en kvinna som får sexuell utlösning.
Jag skänker en medlidsam tanke till alla som får tillbringa en mycket lång halvminut med släkten i husvagnen.
Fast vid det laget har de flesta kanske bytt kanal. Dansaren och koreografen Ekmans sommarprat är en kaxig och ekvilibristisk konstinstallation där rösten blir den akrobatiska kroppen på en svagt upplyst scen. Viskande, skrikande, hackande – klipptekniken har flitigt använts för att varva det intima tonfallet med AI-röstens syntetiska likgiltighet – är detta så långt från ett traditionellt ”Sommar” man kan komma.
Så småningom får vi en vacker och poetisk berättelse om en dansares livslånga sökande efter uppmärksamhet, om en konstform som kräver total närvaro och där gränsen mellan meningslöst sprattel och genialitet är hårfin.
Det är den typen av ”Sommar” man antingen hatar eller älskar, egentligen omöjligt att betygsätta. Jag väljer provokationen och ger det en trea.